Ain't I a woman

Jag deltar i en bokcirkel med Motmakten. Vi läser Ain’t I a woman av bell hooks. Vilket sprängstoff! Alla borde läsa!

Tänk att jag kan känna igen mig så i en bok som har ganska många år på nacken, och dessutom är skriven utifrån en amerikansk kontext! Men rasismen och sexismen som svarta kvinnor har mött, och möter, i USA är på många sätt slående lik vad som möter oss i Sverige. Synd bara att det inte finns ett större intresse i Sverige av att erkänna och göra upp med den rasism som har genomsyrat vårt samhälle i århundraden.

I boken känner jag särskilt igen mig i att tvingas välja mellan att solidarisera mig med sexistiska svarta män eller rasistiska vita kvinnor, medan ingen av dessa grupper någonsin står upp för svarta kvinnor. Vi kommer alltid i andra hand. I samhällsdebatten betyder ”kvinnor” oftast vita kvinnor, och ”svarta” betyder oftast svarta män. Men vi är, och har alltid varit, både och.

Även detta att svarta kvinnor ses som primitiva, översexuella vildar känns igen. Vita män pratar om svarta kvinnor som en kul grej att ”testa”. Det finns en fetishering av oss, vi ses som kinky och spännande och aldrig som vanliga individer med egna, unika sexualiteter. En frigjord vit man kan ”testa” svarta kvinnor, men vi är inte flickvänsmaterial.

Rekommenderar starkt denna bok!

Titeln Ain't I a woman kommer från ett tal av frihetskämpen Sojourner Truth

Hycklande vita "antirasister"

Nu när det rasistiska våldet blir mer och mer utbrett och brutalt tänker jag en del på mina före detta (vita) vänner som tycker att rasistisk propaganda i det offentliga rummet inte är så farligt. "Yttrandefrihet" sa nån. "Ett pris vi får betala" (!!!) sa en annan. Fyfan vad de borde skämmas nu. Men det gör de inte. De tror att de är schyssta människor och antirasister.

Kan verkligen inte komma över det. Hyckleriet.

Privilegier (utkast till låttext)

Ett klasshat så brinnande starkt

mot de som tar allting för givet 

Silversked från första dan

och på det en rejäl dos självgodhet 

Framgångsrika går de genom livet 

utan att behöva kämpa hårt

Att få en dålig hand i given

är någonting de inte kan förstå

Att kalla andra lata är lätt

när man har något att falla tillbaka på

satsa och vinna, lätt som en plätt 

Du förväntades alltid stora saker uppnå 

Aldrig tystad, mobbad, kränkt

aldrig fattig, ful och sänkt 

Aldrig skam och självhat inlärt utifrån

Aldrig du mot världen, inga dåliga odds att tänka på

Oas

Så lycklig över Separatista-träffen igår (Separatista är en facebook-grupp för rasifierade tjejer och ickebinära). Vi hade så mycket att prata om. I tre timmar satt vi och bara pratade pratade pratade. Lättnaden så stor. Äntligen. Äntligen får vi prata om detta.

Samtidigt ledsenhet. För att jag är dömd till annorlundaskap och att aktivt behöva leta upp oaser där jag kan andas.

Dikt

De vill att jag ska förklara

men jag har ingenting kvar att ge

Har öst ur mig själv så många gånger

Jag har givit allt
Jag har förklarat förklarat förklarat

att det gör ont när ni trampar på mig

smärtar när ni spottar på mig

att mitt blod är rött som ert

Jag har givit av mig själv

tills ingenting fanns kvar

förutom hatet och bitterheten

över allt som ni förvägrade mig

Jag orkar inte förklara

en enda gång till

Istället bygger jag på mitt pansar

hårdare, starkare

för att skydda min hud

som av utmattning än en gång blivit lika tunn som barnets

Jag orkar inte förklara

en enda gång till

Jag måste fokusera på att överleva

Hur kommer man över hatet?

Såg nyss Long Walk to Freedom om Nelson Mandela. Nån mer som har sett den? Vad tyckte ni?

Jag tyckte att filmen var "lagom", inte för tung, men ändå så att man förstår allvaret. Sen så slutar den ju vackert och hoppfullt också.

Det jag verkligen inte kan förstå är dock hur någon människa kan vara så storsint som Mandela. Hur kunde han förlåta allt som tagits ifrån honom? Hur lyckades han komma över hatet?

Jag är passiv-aggressiv och klarar inte av att diskutera med idioter

Här är ett gammalt opublicerat inlägg som jag hittade i mina utkast. Jag tycker att det var lite roligt så nu publicerar jag det.

"Jag bråkade med en kompis/bekant häromdagen och kan inte sluta tänka på det. Det är så frustrerande att det får ta energi från mig.

Jag har tänkt på det här med att vara passiv-aggressiv. Jag är fan det. Jag har trott att jag är en person som säger ifrån om jag blir arg och inte är rädd för konflikter... men det är bara sant till en viss gräns. Jag vet själv att jag står tillbaka när jag umgås med människor som tar mycket plats. Jag vet att jag stänger in oerhört mycket ilska och frustration inom mig.

Jag ger mig inte in i ett bråk om jag inte tror att det finns någonting att vinna på det. Antingen försoning eller någon sorts klargörande av positioner. Det kan vara lite intressant att diskutera med en person som har helt motsatta åsikter än mig själv till exempel, bara för att få inblick i den föreställningsvärlden. Men jag är helt oförmögen att hantera personer som beter sig irrationellt, eller personer som inte själva förstår när de beter sig illa.

Att någon inte förstår att den beter sig illa gör mig i och för sig provocerad i sig. Men om jag tror att det går att komma fram till en lösning så tar jag upp det på ett icke-konfrontativt sätt. Men sen finns det situationer där det inte går att ta upp att någon beter sig illa för att den bara blir arg och inte tar åt sig. Då är det bara att suck it up, för att starta ett bråk kommer inte att leda någon vart.

Jag tenderar också att fly konflikter med människor som jag uppfattar som irrationella. Jag har till exempel oerhört svårt att förstå personer som inte tvekar att kasta sig in i en diskussion trots att de liksom inte har någon klar ståndpunkt (eller är dåligt insatta). De har reagerat negativt på något och vill bara visa att motståndaren har FEL men verkar inte intresserade av att hitta någon lösning eftersom de inte har något genomtänkt att komma med.

De kan komma med helt irrationella, motsägelsefulla och ologiska resonemang och inte ta in någonting man säger. De blir arga om man försöker argumentera emot, eftersom deras argument är motsägelsefulla i sig och de inte vill förknippas med någon "sida", och de blir också arga om man påpekar att de är ologiska. Oftast brukar de heller inte vilja försvara sig eller argumentera för sin sak utan kör en "Jaha men jag tycker så ändå och det kan inte du ändra på för vi lever i ett fritt land!" alternativt så förflyttar de diskussionen till att handla om någonting helt annat, typ personangrepp ("Du är alltid så sur!") eller egna känslor:

– Hur kan du säga så? Jag som alltid har värnat xxx och vurmar för yyy!
– Men om du bryr dig om xxx och yyy, hur kan du då förespråka zzz? Det är ju motsägelsefullt eftersom åäö?"
–Näe nu blir jag ledsen. Vad elak du är! Jag är faktiskt en jätteempatisk person som alltid har brytt mig om de här frågorna.

Alltså jag klarar inte av det! HUR GÖR MAN? Hur i helvete hanterar man såna här människor??

Framför allt stör jag mig på när folk från privilegierade grupper (vita/män/medelklass/hetero) blir kränkta av att man tar upp ett problem och tror att allt handlar om dom. Man ba "det här är ett problem" och dom hugger direkt och ba "Hur fan kan du anklaga mig, jag menade ju inte, jag bryr mig jättemycket om utsatta människor/naturen/djur/whatever, alla som känner mig tycker att jag är asschysst, det är bara du som har ett problem, du är så himla sur och elak, försök se min sida av saken" etc.

Så jävla passiv-aggressivt av mig att skriva ett fucking blogginlägg om saken också, istället för att stå och vråla på min kompis :'( Men jag vill inte vråla, och hon kommer ändå inte att förstå."

Evig främling

Det finns en stor sorg i mitt liv. Det är att jag inte har någon plats i det här landet och aldrig kommer att ha det. Att jag bara är här på undantag, på nåder. Så länge de flesta tycker att det är okej. Och det kan ändras när som helst.

Det spelar ingen roll att jag är född här, har levt här i hela mitt liv och talar språket perfekt. Jag kommer ändå aldrig att räknas som lika god.

Jag ser så mycket som De inte ser.

Och jag har ingen att prata om det med. Möts bara av okunskap och fördomar. Attityder, åsikter, politik som skadar. Jag är så trött men jag har ingen annanstans att ta vägen.

Malcolm X

Jag har läst Malcolm X självbiografi och från början till slut tyckte jag faktiskt att han verkar ha varit en ganska osympatisk person. Han var rejält självgod och hade riktigt dålig kvinnosyn. Trots att han var extremt intelligent, och det han gjorde för de svarta i USA var fantastiskt, så kan jag inte riktigt se upp till en person som föraktar kvinnor så pass som han gjorde. Jag tycker nästan att det är förvånande att han än idag kan vara så stor som han är. Men så är det väl med alla Stora Män antar jag. Folk beundrar dem för deras arbete och vill gärna lyfta fram dem som förebilder på alla plan, trots att de privat kan ha varit vidriga.

Det är svårt att förstå hur någon kan ha så revolutionerande tankar om rasism och relationen mellan svarta och vita, och samtidigt vara en sådan total mansgris. Men samma fenomen, samma ignorans, blindhet och oförmåga att se andras situation, ser man ju å andra sidan hela tiden hos olika privilegierade grupper gentemot de underordnade.

Afrofobi

Jag vet att jag är sen på bollen nu, men jag har äntligen läst den omtalade Afrofobirapporten. Den var inte alls så seg och svår att ta sig igenom som jag hade trott, snarare intressant och för det mesta lättläst.

När man läser rapporten blir det extremt tydligt hur dagens svenska afrofobi är en del av en historisk tradition. Det är något som ofta glöms bort. Sveriges historiska relation till Afrika och människor med ursprung där skiljer sig inte speciellt mycket från andra europeiska länders. Sverige hade bland annat en aktiv roll i den transatlantiska slavhandeln och ända in på 1900-talet visades afrikaner upp som levande utställningsföremål på cirkusar och nöjesparker.

I rapporten blir det också skrämmande tydligt hur omfattande diskrimineringen av afrosvenskar fortfarande är, ännu idag. Är du född i Afrika blir liksom allting lite svårare för dig. Den med ett namn som klingar afrikanskt måste söka tre gånger så många jobb som den som har ett namn som klingar majoritetssvenskt. Arbetslösheten är högre bland svenskar födda i Afrika, samtidigt som de oftare är överkvalificerade för de arbeten de har.

Extra hårt är kapitlet där afrosvenskars egna berättelser om rasism citeras. Egna ord och upplevelser istället för statistik. Annorlundaskapet. Att redan från barnsben veta att man är en "annan", lite sämre än de vanliga, normala.

Det är så brutalt. Fattigdomen, diskrimineringen, arbetslösheten, ohälsan... Varför pratas det inte mer om detta? Hur kan Sverige få komma undan med självbilden av att vara ett tolerant och antirasistiskt land? Jag vill att alla afrosvenskar som växer upp i Sverige ska vara på det klara med att de måste jobba dubbelt så hårt för hälften så mycket uppskattning. Att "alla människors lika värde" bara är en tom floskel som inte betyder någonting i praktiken.

På sistone har jag börjat tänka att det inte finns någon väg in i det svenska samhället. Ibland sägs det att ett arbete är biljetten in, men det är inte sant. Är du inte vit så kommer du att vara en andra klassens medborgare i Sverige i hela ditt liv, oavsett vad du gör. Det spelar ingen roll om du är född här, pratar perfekt svenska, är välutbildad, ambitiös och duktig. Ta det från en som vet. Du räknas ändå aldrig lika mycket, du får ändå aldrig höra till.

Victoria Kawesa är en av författarna till Afrofobirapporten.

Hatet

Jag har läst Maria Svelands bok Hatet. Det är en mycket intressant, intelligent och personlig bok. Men samtidigt som det personliga gör att boken biter sig fast lättare, är det också det som är nackdelen med boken. Maria Sveland har inte bara skrivit en bok om antifeminism, hon har skrivit en personlig uppgörelse för de redan invigda.

Utgångpunkten för Hatet är ett mordhot som Maria Sveland fått. Hon kopplar sedan ihop detta med en uppskruvad ton i det offentliga och på internet, ett förändrat politiskt läge, en växande antifeminism och rasism. Direkt efter det inledande kapitlet kommer ett kapitel heter "Vågor". Det ger trots allt en hoppfull bild: den mänskliga civilisationens framsteg går i vågor. Efter framsteg kommer bakslag, men sedan kommer framsteg igen.

Maria Sveland vill gå till botten med vad det är som har hänt med det politiska klimatet de senaste åren. Hon börjar med dokumentären Könskriget som sändes i SVT 2005. Det var här den antifeministiska vågen började, menar Sveland. Sedan följer kapitel om bland annat det extrema drev och förlöjligande som Feministiskt Initiativ stötte på när de just hade startat, en infekterad debatt om kärnfamiljen, #prataomdet-kampanjen, organiserade antifeminister, papparättsrörelsen och slutligen kopplingen mellan fascism/rasism och antifeminism. I alla kapitel vittnar olika kvinnor som tagit plats offentligt om det hat och de hot som de har fått utstå. Sveland har även lagt in korta kapitel där hon beskriver sin egen utveckling och sätt att handskas med dödshotet som riktats mot henne.

Medan jag läste Hatet kom jag flera gånger på mig själv med att önska mig en mer "neutral" bok, en som inte är så lätt för motståndarna att avfärda. Hatet är visserligen en debattbok, ett inlägg, en röst, men jag kan ändå bli lite trött på Svelands bergsäkra tro på att hon minsann vet hur saker och ting ligger till. Det finns inte utrymme för tolkningar i Hatet. Nu vet jag inte om en mer "objektiv" bok hade varit lättare att ta till sig och därmed fått mer spridning, kanske är jag bara så skadad i att ingen törs ta ställning för någonting längre för då är man extremist.

Eller så drivs jag av en önskan att faktiskt förstå hatet. Jag hade hoppats att Sveland också drevs av det när hon skrev Hatet men det verkar faktiskt inte riktigt så. Åtminstone inte förrän i slutet av boken. Självklart förstår jag att det är oerhört svårt att skriva en "objektiv" bok om ett sådant här ämne, speciellt för någon som under flera års tid har fått leva med hat och hot, ja till och med hotats till livet. Så jag vill absolut inte skuldbelägga Sveland för det. Jag bara önskade att någon hade orken att på allvar tränga in på djupet i de där mörka träsken av hat.

Mot slutet tyckte jag även att Sveland blev lite väl sentimental.

Jag tänker att man måste fortsätta leva trots att man kan dö när som helst. Samma sak med hatet. Måste orka fortsätta kämpa och tro på någon slags godhet trots allt jag vet.

I de sista kapitlen kommer dock en vändning. Sveland blir plötsligt knivskarp. Kapitlet om hur sammanlänkad antifeminism är med rasism är oerhört starkt. Hon har intervjuat Marte Michelet, som stod på Anders Behring Breiviks dödslista och som är tillsammans med Ali Esbati som befann sig på Utöya när Breivik utförde attentatet.

Det blir en välbehövligt stark avslutning av Hatet. Jag tycker att det blev väldigt bra när Sveland flyttade bort fokus från sig själv något. Då blev det tydligare att hon är inte bara en galen feminist som liksom ändå får förvänta sig en del hat eftersom hon aldrig kan hålla käften. Antifeminismen, rasismen, är ett hot mot själva grundvalen i vår demokrat: Alla människors lika värde.

I slutet kommer det större perspektiv jag velat ha, de försök till förståelse och analys som jag saknat i större delar av boken. Tyvärr kan jag tycka att det är lite för kortfattat och svepande.

Hatet avslutas med en positiv ljusning, Sveland kommer till insikt om att hon inte är ensam i att se vad som håller på att hända. Hon uppmanar: Ta ställning. Agera. Gör det nu.

Fler recensioner av Hatet:
LitteraturMagazinet: Ett viktigt debatt inlägg om näthat, rasism och feminism
dagensbok.com: Upplysning åt folket
Aftonbladet: Bredare grepp om kvinnohatet
Svenska Dagbladet: Hatet kan inte längre förnekas
Flamman: Sveland kräver rättning i ledet
Göteborgs-Posten: Maria Sveland | Hatet. En bok om antifeminism

Jag ville också vara en hästtjej

Grej som alltid gör mig lite melankolisk: hästtjejer. Jag har en kompis som har varit hästtjej i hela sitt liv, hon har nyligen köpt en egen häst och hästar är typ hennes största intresse. Jag undrar om det alltid kommer att finnas kvar en liten liten bitterhet i mig för att jag så gärna ville rida som barn men inte fick eftersom vi inte hade råd? Hästtjejer var, och är, så ouppnåeliga. De var allt jag ville vara... vanliga vita tjejer från vanliga välmående medelklassfamiljer.

Ridning är en aktivitet för de välbeställda och det kanske är löjligt men det skaver än. Och det kommer de aldrig att förstå. Och så bildas den här klyftan mellan mig och dom som jag egentligen inte vill ha där, men jag kan inte rå för det. Och jag känner mig som en dålig person för att jag liksom inte kan med dom där människorna. Fast jag egentligen inte vill något hellre än vara med i deras trygga fina medelklassbubbla.

Bild snodd från Sveriges Radio och programmet Barnen om hästflickor.

Lyckliga i alla sina dagar

Jag har läst Lyckliga i alla sina dagar av Nina Björk och har lite blandade omdömen. Ganska snart efter att jag hade börjat läsa den var jag helt tagen och tyckte att Nina Björk var briljant och knivskarp! "Lyckliga i alla sina dagar är en bok som ALLA behöver läsa!" tänkte jag hänfört.Visserligen tyckte jag först att det kändes lite taffligt och gymnasieuppsats-aktigt att komma dragandes med analyser av Disneyfilmer i början av boken men snart hade Björk fått med mig på tåget. Resonemangen är så kristallklara att man bara kan kapitulera.

Nina Björk ser, sätter fingret på och beskriver sådant som vi alla anstränger oss för att inte se, tänka på eller låtsas om. Hon får en att inse vidden av det system vi lever i, och hur konstruerat det i själva verket är. Hon får oss att förstå att det samhälle vi har inte är något gudagivet, det måste inte vara såhär. Det är vi som bestämmer vad för typ av samhälle vi vill ha. Men för att förändra samhället måste vi våga tänka utanför de mentala boxar som det nuvarande systemet stänger in vårt medvetande i.

Särskilt mycket tycker jag om stycket i första kapitlet, det om Disney, som handlar om paradoxen, det svårlösta problemet liberalismen har: att säga sig stå för alla människors lika värde men samtidigt försvara ojämlikhet. (I Disneys värld förväntas vi drömma men inte ha utopier. Vi lär oss att all förändring utanför den egna individen är omöjlig).

Ett annat avsnitt i Lyckliga i alla sina dagar som jag tycker mycket om är det om hur det ekonomiska systemet inte är något som görs mot oss utan med oss. Det ekonomistiska tänkandet är så djupt rotat i oss att det påverkar våra mellanmänskliga relationer. Så får kapitalismen relationer att handla om manipulation. Jag vill ha något av dig, hur får jag det? What's in it for me?

So far so good. Men när jag läst ungefär halva boken (och var som mest uppe i vilken stor tänkare Nina Björk är) stötte jag dock på någon som inte ville stämma in i hyllningskören: Fanny Åström skrev på Twitter att hon tyckte Lyckliga i alla sina dagar var taffligt skriven samt moraliserande och utgår från ett medelklassperspektiv. Jag förstod inte alls hur hon kunde skriva så, tills jag kom fram till stycket om skatteavdrag för hushållsnära tjänster.

Städning ska inte göras mot betalning eftersom det är en viktig erfarenhet som människor behöver ha, skriver Björk. Den erfarenheten lär oss att mänskligt liv sätter spår, lämnar rester som måste tas om hand...
Jag tar mig för pannan. Här har vi det mästrande och moraliserande medelklassperspektivet som Åström skrev om. Vi ska alltså inte sluta subventionera städning av rika människors hem för att det finns bättre sätt att använda dom pengarna, utan för att vi fostras till bättre människor om vi tar hand om vår egen skit? Wow.

Sedan diskuterar Björk äktenskap och föräldraskap med samma tröttsamma moraliserande medelklassperspektiv. Hon skriver bland annat att äktenskapets löfte om långsiktighet går på tvärs mot det budskap vi får inpräntat i oss från resten av samhället: budskapet om ständig förändring, utveckling, flexibilitet, tillväxt osv, samhället där varje handling är ett medel för att nå någonting annat snarare än ett mål i sig, där man aldrig får stanna upp och vara nöjd med det man har, där produktionen inte utgår från verkliga behov och där man skaffar en ny mobil för att man är trött på den gamla.

Som ett led i detta kritiserar Björk ett par feministiska böcker, bland annat Ta betalt och Familjens projektledare säger upp sig. Dessa feminister är fast i ekonomismen, de kan inte tänka utanför boxen och de nedvärderar det traditionellt kvinnliga, enligt Björk. Jag blir irriterad. Visst kan vi kvinnor stanna hemma och ta hand om barn och allt det där, och känna oss duktiga för att vi minsann värdesätter andra saker än att tjäna pengar på något fint jobb. Men det gör ju att vi blir totalt beroende av att någon annan drar in stålarna: Mannen. Hela vår tillvaro blir då knuten till honom.

Men det är inte fult att vara beroende av varandra, anser Björk. Hon ser äktenskapet som ett uppror mot det kallt beräknande "what's in it for me"-mentaliteten. Men jag kan verkligen inte se återgången till något så förlegat som kvinnor fastlåsta i äktenskap av ekonomiska skäl som något positivt eller utmanande. Tvärtom.

Ja mot slutet av boken tycker jag verkligen att Nina Björk tappar. Hon går från att ha varit politisk och kommit med intressanta och tänkvärda resonemang, till att bli medelklassigt skitnödig över att folk inte bryr sig om De Viktiga Värdena utan bara klagar över sitt livspussel.

Vilka mänskliga förmågor, vilka sinnen, gör vi stumma när vi har projekt att leda, uppdrag att utföra, prestationer att bedöma och inte liv att leva?

I sista kapitlet, som är förtvivlat kort, knyter Nina Björk ihop säcken: Vi har ett samhälle som tar fram det värsta i oss. De värden som vi på ett individuellt plan uppfattar som goda kan inte upphöjas till allmän lag eftersom systemet då skulle kollapsa (kapitalismen kräver girighet och konkurrens för att fungera) – alltså föreligger ett systemfel. Hon skriver att hon inte tänker sluta drömma om det omöjliga, hon tänker inte överge utopin där alla människors lika värde är mer än tomma ord (hur olika stora deras plånböcker än må vara), ett samhälle som belönar samarbete istället för konkurrens, där det är behov och vad som faktiskt behöver göras som bestämmer vilka arbeten som ska utföras.

När jag lägger ifrån mig boken kan jag konstatera att Fanny Åström hade rätt, Lyckliga i alla sina dagar är rörig och moralistisk. Dock så kan jag ha överseende med rörigheten. Att försöka kritisera allt som är fel med kapitalismen i en, dessutom ganska tunn bok, är dömt att bli spretigt. Jag är ändå glad att Nina Björk faktiskt har försökt sig på det, att ta ett samlat grepp och gå lite djupare, bortom dagsaktuella tjafs om procentsatser hit och dit, till en mer principiell diskussion. Hur ser vårt samhälle ut egentligen? Vilka värden bygger det på, vilka beteenden premierar det? Vad gör det med oss? Och är det verkligen så vi vill ha det?

Jag tycker dock att det moralistiska blev jobbigt, det är verkligen synd att en så intelligent kvinna som Nina Björk ska hålla på och sparka nedåt. Precis i slutet av boken gick hon dock tillbaka till att prata om den större bilden, om samhället som system, och då tycker jag att det är lättare att ta till sig hennes resonemang än när hon pekar ut enskilda feminister och beskyller dom för saker som egentligen är så mycket större än dem. Vi är trots allt alla, på ett eller annat sätt, med och upprätthåller de system vi har. Ingen kan ställa sig utanför.

Avslutningsvis så tycker jag att Lyckliga i alla sina dagar har varit väldigt intressant läsning och kan rekommendera den till alla som är intresserade av ett bättre samhälle.

Fler recensioner av Lyckliga i alla sina dagar:
Aftonbladet: Nina Björks nya bok ger magsmärtor
Svenska Dagbladet: Rosa täcke blev röd kollektivism
Dagens Nyheter: Nina Björk: ”Lyckliga i alla sina dagar. Om pengars och människors värde”
Expressen: Nina Björk: Lyckliga i alla sina dagar
Upsala Nya Tidning: Nina Björk: Lyckliga i alla sina dagar
Göteborgs-Posten: Nina Björk | Lyckliga i alla sina dagar – om pengar och människors värde
LitteraturMagazinet: Lysande metodisk genomgång av kapitalismens svagheter
Matildas läshörna: Lyckliga i alla sina dagar

Riot Grrrl!

Just nu älskar jag SVT ganska mycket. I onsdags handlade Kobra om Riot Grrrl-rörelsen och i torsdags visade Kunskapskanalen The Punk Singer om Kathleen Hanna! Total lycka! :D Och båda finns på SVT Play!

Se Riot Grrrls – var finns de idag? (Kobra) här.
Se The Punk Singer här.

Sjukt feta program båda två, blev så jävla peppad av att se dom!

 Det indiska Riot Grrrl-bandet The Vinyl Records.
Foto: Kalle Lindberg/SVT

Jag är så trött på medelklassen

Jag har i hela mitt liv varit omgiven av vit medelklass, och alltid trott att det är något fel på mig. Men nu börjar det bli svårare och svårare för mig att umgås med dom människorna. Det går hand i hand med någon sorts självkänsla, och ökad medvetenhet.

Folk pratar om de här frågorna nu. Jag ser berättelser jag känner igen mig i. Och jag börjar tröttna på denna vita medelklass som jag aldrig har kunnat identifiera mig med, som jag aldrig har kunnat förstå och som aldrig har kunnat förstå mig. Jag har rent av börjat känna ett slags förakt. Orkar inte med deras självgodhet, deras blindhet för strukturer eller deras kränkthet.

Det är paradoxalt... att det som beror på självkänsla och medvetenhet ändå leder till smärta och isolering. Jag vet verkligen inte hur jag ska kunna bryta mig loss.

Om manshat – det finns ingen "riktig förtryckare" därute

Jag hade en diskussion om manshat med några vänner och kom på en liknelse: Om feminismen vore en antirasistik demonstration så vore manshatet AFA.

Liberala ledarskribenter kallar nazistattacker för extremistbråk och skäller på vänstern för att de går i samma demo som AFA (och på feminister för att de är manshatare) istället för att kriga mot det verkliga problemet – rasismen (eller patriarkatet). Men allt hat och allt våld är inte lika ondskefullt. Man måste få använda självförsvar och man måste få reagera med hat mot förtryck utan att bli kallad "lika god kålsupare" som förtryckarna. (Nazister mördade 14 pers mellan 1999 och 2009. Vänsterextremister noll.)

"Men hur kan man hata halva världens befolkning? De flesta killar är ju schyssta." 

Man ser ofta detta när det gäller såväl feminism som antirasism: idén om en "riktig förtryckare" som finns därute någonstans. En irrationell, ond person som bara vill förstöra. För vi andra, det stora flertalet, är ju goda och snälla.
(Såväl antirasister som feminister uppmanas ofta att lägga sin energi på "det riktiga", då ofta i meningen det allra grövsta, förtrycket. Som om det vore okej med bara lite förtyck.)

Men patriarkatet och rasismen är samhällsstrukturer som är större än enskilda individer. De är inte begränsade till några enstaka taskiga personer (kvinnoförtryckare, rasister), utan vi är alla med och upprätthåller dessa strukturer. Man behöver inte vara värsta svinet för att vara en kvinnoförtryckare (eller "rasist" för att bete sig rasistiskt), kvinnoförtryck är tvärtom väldigt vanligt och något som de allra flesta, alltså även "schyssta killar", sysslar med. Det är inbakat i samhället. Därför reagerar vissa ibland med hat mot män – eftersom i princip alla män förtrycker kvinnor.

Men som Fanny Åström skriver:

"Manshat för mig är inte hat mot alla individuella människor som råkar vara män, utan det är hat mot det specifikt manliga, alltså hat mot män som män...
Män har genom hela mitt liv utsatt mig för förtryck då de utövat maskulinitet. Detta förtryck har internaliserats in mig, jag har trott att det är jag som är värdelös och förtjänar förtrycket. När jag insett att så inte är fallet så blir svaret att istället vända avskyn mot förtryckarna...

Klart man kan hata män utan att för den sakens skull hata individerna. Lika mycket som man kan hata sin chef. Det betyder ju sällan ett hat mot chefen som person, utan snarare i egenskap av chef.

Var skulle vi ens vara utan manshat? Jag är rätt säker på att kvinnorna som kämpade för de rättigheter vi idag tar för givna bar på ett glödande hat. De tänkte knappast "Det är ju olyckligt att vi lever i ett samhälle där vi är totalt rättslösa, men de flesta män är ju snälla egentligen. Vi får inte anklaga dom för hårt för sakernas tillstånd för då blir de kanske lite ledsna i ögat". Nej. Kamp och konflikt är det som driver samhället framåt så hata på bara.

10 x feminism

Lisa Bjärbo har startat en bloggutmaning som går ut på att skriva om feminism som jag tänkte haka på nu.

Det är en bra grej, för jag vet inte om jag någonsin faktiskt har formulerat vad feminism är för mig. Eller om jag har gjort det så var det väldigt länge sedan i alla fall. Jag har varit feminist sen jag var typ 14 år, så vad feminism är känns för mig fullkomligt självklart. Men here goes.

1. Det här är feminism för mig…
Lika rättigheter. Lika skyldigheter. Lika möjligheter. Vad du har mellan benen ska inte påverka vilken sorts liv du kan leva. Det ska inte påverka hur andra ser på dig och hur andra bemöter dig. Det ska inte påverka hur du bedömer dig själv. Du ska till exempel inte skämmas för ett beteende som anses okej för personer av ett annat kön. Antingen är ett beteende okej för alla, eller för ingen.

Det ska vara vem du är och vad du gör som räknas, inte vilket kön du har. Alla människor ska bedömas lika. Det är DU som ska bestämma vem du är, inte andra.

Och det finns ju fler sätt att vara på än två. Feminism handlar (bland annat) om att frigöra människor från dessa snäva mallar och låta var och en utveckla sig själv, sitt liv och sin personlighet fria från unkna fördomar, normer och ideal.

2. Det här är INTE feminism för mig…
Att påstå att man är för jämställdhet utan att erkänna att kvinnor och kvinnlighet idag värderas lägre än män och manlighet. Att tycka att "kvinnor ska få vara kvinnor och män ska få vara män", att det är "roligt med skillnader mellan könen" etc. För det betyder att man försöker tvinga in folk i en roll utifrån vad de har mellan benen. Kom för fan inte och försök tala om för mig vad kvinnlighet är, eller hur en kvinna är. Låt mig bara få vara som jag är och vill vara,  låt mig leva mitt eget liv så som jag vill leva det.

3. Jag började kalla mig feminist när jag var…
Cirka 14 skulle jag tro. Hade någon sorts politiskt uppvaknande då.

4. Det här tänkte jag om feminismen innan jag själv började inse att jag nog var en del av den…
Hmm jag tänkte nog att det var människor som bara bråkade och såg problem överallt, som letade efter saker som de kunde kalla kvinnoförtryck. Lika lön var jag ju för såklart, men jag tyckte att feminister sysslade med en massa annat strunt också. Det här med utrymme, könsroller, sexism etc, jag hade inte sett igenom det ännu, hade ingen analys. Jag var dåligt påläst helt enkelt. Till mitt försvar så var jag ung.

Men jag KLARAR INTE AV att vuxna människor avfärdar all forskning och statistik på temat ojämställdhet som finns med "Nä men jag tror inte på det där, jag tycker inte att kvinnor är underordnade män". Det är liksom inte en åsikt man kan hålla med om eller inte. Det är fakta. Till att börja med kan du läsa SCB:s På tal om kvinnor och män om du inte tror mig.

5. De vanligaste motargumenten jag stöter på som feminist är…
"Argument" vet jag inte... Det är mest en massa idioti. Oftast folk (män) som hävdar att de "inte ser" någon ojämställdhet. För det dom inte själva drabbas av kan ju såklart inte vara ett problem... Alternativt så tar dessa människor (män) ta upp ett par nackdelar som män stöter på i patriarkatet. Fast det är ju liksom inte heller ett argument mot feminism?

Det är få människor som på allvar argumenterar emot alla människors lika värde. Sen att det känns som ett slag i ansiktet att många vägrar erkänna det förtryck som finns, det är en annan sak. 

6. Det svåraste med att vara feminist tycker jag är…
Det finns nog inget svårt med det faktiskt. Jag kan inte ens föreställa mig att inte vara det. Det måste ju vara mycket jobbigare? Om jag inte hade feminismen skulle jag ju tro att det var mig det var fel på. Jag skulle vara en helt knäckt och bruten människa som inte kunde förstå varför inte jag kan få samma frihet och respekt som människor av manligt kön.

7. Här är en lista på fem av mina främsta feministiska förebilder
Oj vad svårt. Först kunde jag knappt komma på några, sen blev listan alldeles för lång.

• Linda Skugge har betytt mycket för mig. Hon visade att det gick att vara totalt misslyckad på alla sätt, ful och blyg och inte speciellt begåvad, och ändå överleva och lyckas ganska bra. Dock vet jag inte om jag idag tycker att hon är en så bra förebild. Jag identifierade mig nog mest med henne för att hon verkade må så sjukt dåligt när hon var ung.
• Gudrun Schyman är fantastisk förstås. För hennes outtröttliga och banbrytande arbete för feminism.
• Medlemmarna i Pussy Riot. För deras enorma mod.
• Sjukt många kvinnliga musiker:  Bikini Kill, L7, Poly Styrene, Crucified Barbara, Sahara Hotnights, The Donnas, Joan Jett, Gwen Stefani, Brody Dalle, Hayley Williams, Courtney Love, Tant Strul, Candysuck och många många fler.
  Vill särskilt nämna Skin i Skunk Anansie, för att hon som rasifierad, bisexuell kvinna tar plats på den mansdominerade rockscenen. Och gör det så jävla bra.
  Och Tiger Bell. För att de gör grym musik och alltid lyfter andra tjejer.
  Det finns hur många kvinnliga musiker som helst som förtjänar att nämnas egentligen. Se min Spotify-lista Fittrock för massor av awesomeness :)
• Malala Yousafzai. För att bli skjuten av talibaner inte hindrade henne från att fortsätta slåss för flickors rätt att få gå i skolan.

Bubblare: Lady Dahmer, Suffragetterna, Anita Sarkeesian, tjejerna bakom Grrrl Collection, tjejerna bakom Rummet, Kawa Zolfagary, Genusfotografen, personerna bakom sidan Supersnippan på Facebook, Nina Björk...

Fan vad många fantastiska feminister det finns, nu blev jag helt exalterad här! :D

8. Den viktigaste feministiska frågan för mig är…
Åh herregud. Nej det går inte att plocka ut en specifik fråga, allt hänger ihop.

Eller våld mot kvinnor är ju en stor sak såklart, men det betyder ju inte att jag är nöjd när kvinnor slipper bli utsatta för sexuellt våld liksom... Det finns så mycket mer som hindrar oss i vardagen. Sexism. Könsroller. Dubbelbestraffning. Och så vidare.

Helt enkelt detta att kvinnor och kvinnlighet alltid ses som lite sämre än män och manlighet.

9. Så syns feminismen i min vardag
Jag försöker lyfta andra kvinnor och ta diskussioner om skeva könsroller, diskriminering och andra feministiska frågor. Både med folk i min direkta närhet och folk jag inte känner jättebra. Och med totala främlingar på internetz.

10. Här är tre skitbra boktips som på ett eller annat sätt handlar om feminism
Jag har svårt att komma på några på rakt arm. När jag just hade blivit feminist läste jag ju ALLT, men nu är det lite svårt att komma ihåg alla dessa böcker och vilka som har betytt mest. Det fanns en del självklara, typ X-märkt, Under det rosa täcket, Bimbobakslaget, Fittstim osv. Nu för tiden läser jag mest bloggar om feminism.

Men boktips då.

• Om man är tonåring kanske man tycker att Lilla ångestboken (eller annan av Linda Skugge) är bra. Fast fan vad jag känner mig gammal som skriver den :/ Det har säkert kommit ut massor av feministiskt litteratur riktad till unga tjejer sedan dess, men jag är ju inte målgruppen för dessa böcker längre så jag har ingen koll. Jag läser tyvärr knappt några feministiska böcker nu för tiden.

• Nemi (serie) är grym. Ja det finns ju massor med grymma feministiska serietecknare faktiskt: Sara Granér, Liv Strömquist med flera med flera.

Ni får några bloggar också förresten.

• Lady Dahmer och Fanny Åströms bloggar tycker jag är bra. De ger mycket både för nybörjaren och den som har varit feminist lite längre. 
• Grrrl Collection är en bra blogg för den som är intresserad av musik och vill hitta lite grymma kvinnor att inspireras av.

Så, nu är det här inlägget slut! Fan vad roligt det var att skriva om feminism :D Nu hoppas jag att så många som möjligt hakar på den här utmaningen. (Och skriv då för helvete inget om kroppshår eller att man visst får sminka sig som feminist för då får jag psykbryt (hur uttjatat?!)! Nej jag skoja, skriv vad ni vill.) Puss.

Och killar, jag förväntar mig, nej KRÄVER, att ni också kommer med i kampen för ett jämställt samhälle. En schysst organisation som riktar sig till män är Män för jämställdhet.

Tillsammans kan vi göra Rockklassiker till en midre gubbig kanal!

106.7 Rockklassiker vill att lyssnarna ska rösta fram de 666 bästa rocklåtarna. Eftersom Rockklassiker är en radiokanal av gubbar för gubbar såg förra årets lista ut såhär...
Vilken korvfest :( Och varför finns Ulf Lundell ens med?!

Såhär kan vi ju inte ha det. Vi måste få Rockklassiker att sluta ignorera alla grymma kvinnor som gör musik, så in och rösta bara! Här kan du hitta låtar som borde finnas med på listan.

Läs den här artikeln också förresten, om du inte redan har gjort det.

New York

New York är en skithäftig stad och vi hann bara se en bråkdel. Men jag är ändå glad :) Åker jag dit igen ska jag definitivt se till att hänga mer i Brooklyn, vi var i princip bara på Manhattan nu. Och vi var inte i Central Park eller ens ute och promenerade speciellt mycket pga svinkallt, så det vill jag ju såklart göra om jag åker tillbaka. Nu blev det en del shopping, och så var vi på Museum of Modern Art, guidad busstur runt Manhattan och sista dan var jag och mamma uppe i Empire State Building.

Mitt intryck av staden är... delat. Dels skitstor, häftig osv. Men jag blev ändå inte såå imponerad. Absolut inte kär som i London eller Berlin. Fast det beror ju på vad man gör också såklart, nu har jag ju rest med familjen. Jag vet att det finns hur mycket som helst som vi inte hann se. Men mitt intryck nu är i alla fall att New York (eller åtminstone Manhattan) är extremt kommersialiserat. Samtidigt som klassklyftorna är enorma, det var väldigt tydligt. Och det tycker jag inte om. Jag tycker inte om den amerikanska mentaliteten kring det där, att man liksom blundar för fattigdomen. Det är ju sjukt effektiv marknadsföring, eller hjärntvätt kanske man ska säga, att USA är "land of freedom" där alla kan lyckas osv. Skitsorgligt.

Brooklyn kändes ju betydligt bättre än Manhattan, men där var vi bara en enda kväll och käkade middag med en gammal kompis till min bror så jag kan inte riktigt uttala mig. Men det brukar ju jämföras med Södermalm här i Stockholm. Betydligt mer avslappnat än centrala stan, och där finns väl någon slags själ, men den är ju tyvärr också på väg att försvinna i gentrifieringen.

Nu vill jag inte låta för negativ här, det var en jättespännande resa, jag bara reflekterar lite över olika städer och samhällen. Jag uppskattar Sverige och Stockholm väldigt mycket ändå.

Trött på snubbrock? Då har jag playlisten för dig!

Är så nöjd med denna playlist! :D Åtta timmar musik med band som innehåller kvinnor! Fantastiskt va? Nä jag vet, egentligen inte. Men helt seriöst så tycker jag att kvinnor får för lite uppmärksamhet inom... typ alla områden. Massvis av kvinnor gör fantastisk musik och jag tycker att fler borde lyssna på den!

Den är playlisten innehåller pop, punk och rock förresten, känner inte riktigt att de första låtarna här är representativa för hela listan, men men, lyssna på shuffle så märker du själv :)

https://play.spotify.com/user/omigibson/playlist/1gEa04Is27TdLVAhTPykcr