Jag tvekar inte längre. Det var skitbra gjort av mig att börja på skrivarlinjen på Sundbybergs Folkhögskola! Jag älskar det! Jag känner mig så kreativ och produktiv, jag bara spottar ur mig text! Alla övningar vi gör är så inspirerande och frigörande, det känns redan som att jag har lärt mig massor! Just nu håller vi på med poesi. Sedan blir det novell, dramatik och roman. Och i vår kommer vi att arbeta med ett längre projekt. Tid att påbörja en bok då kanske? :)
Jag är glad hela tiden, varje dag känns det roligt att gå till skolan. Till skillnad mot förut, när tanken på Södertörn och en C-uppsats i journalistik fick mig att vilja kräkas, eller att bara ligga kvar i sängen, somna om och aldrig gå upp.
Men jag kanske återvänder till journalistiken sedan, vem vet? Just nu känns det i alla fall så himla skönt att vad som helst kan hända. Jag är bara 22 år och det är inte meningen att jag ska ha livet utstakat framför mig redan. Om jag vill testa olika saker så ska jag för fan göra det nu!
Visar inlägg med etikett Skapande. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Skapande. Visa alla inlägg
fredag 2 september 2011
fredag 3 juni 2011
PressPausePlay
Men vad är det här? Ännu ett skitbra K special! Patti Smith igår och nu detta. Är K special alltid såhär bra? Borde jag börja kolla på det oftare?
Den digitala revolutionen har släppt lös en stormflod av uppdämd kreativitet och talang. Men om alla kan vara konstärliga kreatörer, och dessutom sprida sitt material nästan obegränsat - vad betyder det för kvaliteten? PressPausePlay är en dokumentär om hopp, rädsla och digital kultur, baserad på intervjuer med några av världens mest inflytelserika kreatörer.
Teknik och kreativitet. En del av frågorna har jag stött på i skolan där det tjatas mycket om sociala medier och ny teknik. En del har jag funderat på själv. Ämnet intresserar mig verkligen. Som musiker, journalist och som samhällsintresserad medborgare.
Det är svårt att få en överblick när man befinner sig mitt i någonting. Det är omöjligt att definiera sin egen tid. Sådant ska göras 10-20 år senare.
Är skapandet så himla demokratiskt idag? Jag tror inte alls att "alla" kan hantera tekniken för att vara fotograf, musiker eller filmare. Och, som de tog upp i dokumentären, om "alla" kan göra sina verk tillgängliga på internet så dränks vi ju i information. Ingen sticker ut, ingen hörs eller syns mer än någon annan.
Det har sagts att superkändisarnas tid är förbi. Det finns ingenting som förenar längre, ingenting som alla måste förhålla sig till eftersom den information vi konsumerar är så fragmenterad och uppsplittrad. Förr fanns det bara två TV-kanaler.
Men sedan kom ju Lady Gaga och Justin Bieber, så det stämmer ju inte alls att den sista superkändisen var Michael Jackson.
Samtidigt, det är inte bara att starta en blogg eller lägga ut en låt på myspace så blir man känd, som det kan låta som ibland. Det kanske hände när myspace var nytt, men inte nu... eller jag ska inte säga att det inte händer, men det är så otroligt sällsynt och bygger på så mycket tur och slump att... det händer typ inte. Snubben i dokumentären bara "Jag la ut min bok gratis på internet och 5 miljoner läste den". Suck. Han måste ju ha gjort någonting mer än att bara lägga ut den på internet. Berätta vad snälla.
De sa i dokumentären att vårt postindustriella samhälle "bryter upp sammanhang och skapar ensamhet" . Och alla drömmer om att skapa någonting som gör avtryck, någonting beständigt. En bok, en låt, en film och så vidare. Som ska leva vidare. Kände mig riktigt träffad av det där.
Men hur gör man då? Hur sticker man ut? Hur får man uppmärksamhet?
Man kan anta att det hänger på talang i slutändan. Att de som verkligen har talang kommer att höras genom bruset till sist. För trots demokratiseringen av skapandet så har inte alla talang att skapa mer än medioker konst.
Men är det verkligen så då? Med tanke på alls skit man ser? Jag vet varken ut eller in faktiskt.
Den digitala revolutionen har släppt lös en stormflod av uppdämd kreativitet och talang. Men om alla kan vara konstärliga kreatörer, och dessutom sprida sitt material nästan obegränsat - vad betyder det för kvaliteten? PressPausePlay är en dokumentär om hopp, rädsla och digital kultur, baserad på intervjuer med några av världens mest inflytelserika kreatörer.
Teknik och kreativitet. En del av frågorna har jag stött på i skolan där det tjatas mycket om sociala medier och ny teknik. En del har jag funderat på själv. Ämnet intresserar mig verkligen. Som musiker, journalist och som samhällsintresserad medborgare.
Det är svårt att få en överblick när man befinner sig mitt i någonting. Det är omöjligt att definiera sin egen tid. Sådant ska göras 10-20 år senare.
Är skapandet så himla demokratiskt idag? Jag tror inte alls att "alla" kan hantera tekniken för att vara fotograf, musiker eller filmare. Och, som de tog upp i dokumentären, om "alla" kan göra sina verk tillgängliga på internet så dränks vi ju i information. Ingen sticker ut, ingen hörs eller syns mer än någon annan.
Det har sagts att superkändisarnas tid är förbi. Det finns ingenting som förenar längre, ingenting som alla måste förhålla sig till eftersom den information vi konsumerar är så fragmenterad och uppsplittrad. Förr fanns det bara två TV-kanaler.
Men sedan kom ju Lady Gaga och Justin Bieber, så det stämmer ju inte alls att den sista superkändisen var Michael Jackson.
Samtidigt, det är inte bara att starta en blogg eller lägga ut en låt på myspace så blir man känd, som det kan låta som ibland. Det kanske hände när myspace var nytt, men inte nu... eller jag ska inte säga att det inte händer, men det är så otroligt sällsynt och bygger på så mycket tur och slump att... det händer typ inte. Snubben i dokumentären bara "Jag la ut min bok gratis på internet och 5 miljoner läste den". Suck. Han måste ju ha gjort någonting mer än att bara lägga ut den på internet. Berätta vad snälla.
De sa i dokumentären att vårt postindustriella samhälle "bryter upp sammanhang och skapar ensamhet" . Och alla drömmer om att skapa någonting som gör avtryck, någonting beständigt. En bok, en låt, en film och så vidare. Som ska leva vidare. Kände mig riktigt träffad av det där.
Men hur gör man då? Hur sticker man ut? Hur får man uppmärksamhet?
Man kan anta att det hänger på talang i slutändan. Att de som verkligen har talang kommer att höras genom bruset till sist. För trots demokratiseringen av skapandet så har inte alla talang att skapa mer än medioker konst.
Men är det verkligen så då? Med tanke på alls skit man ser? Jag vet varken ut eller in faktiskt.
torsdag 5 maj 2011
100 000 kronor? Ja tack!
Kolla in det här. Umeå novellpris. Man skickar in en novell och är med och tävlar om 100 000 kronor. Fan vad jag önskar att jag hade tiden, tålamodet och diciplinen att skriva skönlitterärt. Inte bara för pengarna. Jag har alltid älskat att skriva och jag drömmer fortfarande om att ge ut en bok en dag. Men som sagt... tiden, tålamodet och diciplinen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)