Bara barnet

Åtta år sedan nu, som bartendern på Alis sa med sin brittiska (eller australiensiska?) engelska, när vi hade jobbat klart någon kväll: "Nitton år! Du är ju bara barnet!". Ordet baby använde han. Och jag ba "I'm not a baby" men kände mig lite nöjd ändå. Man var lite speciell då, när man var allra yngst av de vuxna. Men ändå vuxen. Jag är fortfarande nästan alltid yngst på jobbet. Tänk när det inte är så längre...

Jag läser Alltings början av Karolina Ramqvist. Så fin känsla i boken, älskar den. Om att vara ung, och om Stockholm. Jag har verkligen noll gemensamt med Saga i boken, men det är just det där med att vara ung som Ramqvist har fångat så fint. Och Stockholm, älskade hatade Stockholm, har hon också fångat. Och 90-talet.

Ja det är alltså därför jag håller på och svamlar om ålder, på grund av boken. Eller, svamla om ålder kan jag väl göra ändå, men liksom, varje gång jag läser i boken så infinner sig en viss känsla...

Kanske inte alls var åtta år sen förresten, jag minns inte när det var, bara att jag var nitton. Jag kanske var nästan tjugo. I såna fall är det ju snarare sju år sedan.

Fan det känns som ett annat liv alltså. Ibland kommer det för mig grejer jag gjort, platser jag varit på etc... Och det är bara så jävla långt bort. Så jävla längesen var det inte ändå? Men det ligger så långt borta, det händer så mycket, allting förändras så snabbt. Därför kan typ 5 år kännas som en hel livstid. Och ändå kan man ha så klara minnesbilder, som lyser upp ens sinne som blixtar.

Umeå

Var i Umeå med bandet och spelade på Verket. Det var rätt fint.

Oas

Så lycklig över Separatista-träffen igår (Separatista är en facebook-grupp för rasifierade tjejer och ickebinära). Vi hade så mycket att prata om. I tre timmar satt vi och bara pratade pratade pratade. Lättnaden så stor. Äntligen. Äntligen får vi prata om detta.

Samtidigt ledsenhet. För att jag är dömd till annorlundaskap och att aktivt behöva leta upp oaser där jag kan andas.

Farväl moster

Begravning idag. Är helt känslomässigt utmattad. Döden är en del av livet osv, ändå är det så ofattbart. Nu är hon borta. Vi kommer aldrig att ses mer.

Varför dör folk innan de är gamla? Det är så orättvist. Så onödigt.

Ändå har man det så bra. Min moster blev 65 år, levde ett bra liv och fick bra vård. Men jag tycker ändå att det är FEL att hon är borta.

Försöker tänka att hon slipper lida mer, att hon är frisk och stark och kan ägna sig åt hästar och hundar där hon är nu. Men börjar gråta av den tanken också. Det är ju så många som saknar henne här och vill att hon ska vara kvar.

En bild från julafton -94

Intensivt

Livet har varit galet intensivt på sistone. Så mycket jobb med flytten, och så har jag jobbat lite i Västerås och gått upp svintidigt, samt försökt träffa familj och vänner och allmänt "komma tillbaka" till mitt vanliga, riktiga liv nu när sommarviket i Köping är slut och jag inte bor i Kungsör under veckorna längre. Men jag har alltså flyttat här i Stockholm också, till en större lägenhet tillsammans med basisten i mitt band! Trivs redan jättebra :)

Mår ganska bra. Det här att vara så upptagen att man inte hinner reflektera är rätt effektivt.

När det är full fart hela tiden går dagarna fort. Inget utrymme att grubbla, och det är bra.

Jag är passiv-aggressiv och klarar inte av att diskutera med idioter

Här är ett gammalt opublicerat inlägg som jag hittade i mina utkast. Jag tycker att det var lite roligt så nu publicerar jag det.

"Jag bråkade med en kompis/bekant häromdagen och kan inte sluta tänka på det. Det är så frustrerande att det får ta energi från mig.

Jag har tänkt på det här med att vara passiv-aggressiv. Jag är fan det. Jag har trott att jag är en person som säger ifrån om jag blir arg och inte är rädd för konflikter... men det är bara sant till en viss gräns. Jag vet själv att jag står tillbaka när jag umgås med människor som tar mycket plats. Jag vet att jag stänger in oerhört mycket ilska och frustration inom mig.

Jag ger mig inte in i ett bråk om jag inte tror att det finns någonting att vinna på det. Antingen försoning eller någon sorts klargörande av positioner. Det kan vara lite intressant att diskutera med en person som har helt motsatta åsikter än mig själv till exempel, bara för att få inblick i den föreställningsvärlden. Men jag är helt oförmögen att hantera personer som beter sig irrationellt, eller personer som inte själva förstår när de beter sig illa.

Att någon inte förstår att den beter sig illa gör mig i och för sig provocerad i sig. Men om jag tror att det går att komma fram till en lösning så tar jag upp det på ett icke-konfrontativt sätt. Men sen finns det situationer där det inte går att ta upp att någon beter sig illa för att den bara blir arg och inte tar åt sig. Då är det bara att suck it up, för att starta ett bråk kommer inte att leda någon vart.

Jag tenderar också att fly konflikter med människor som jag uppfattar som irrationella. Jag har till exempel oerhört svårt att förstå personer som inte tvekar att kasta sig in i en diskussion trots att de liksom inte har någon klar ståndpunkt (eller är dåligt insatta). De har reagerat negativt på något och vill bara visa att motståndaren har FEL men verkar inte intresserade av att hitta någon lösning eftersom de inte har något genomtänkt att komma med.

De kan komma med helt irrationella, motsägelsefulla och ologiska resonemang och inte ta in någonting man säger. De blir arga om man försöker argumentera emot, eftersom deras argument är motsägelsefulla i sig och de inte vill förknippas med någon "sida", och de blir också arga om man påpekar att de är ologiska. Oftast brukar de heller inte vilja försvara sig eller argumentera för sin sak utan kör en "Jaha men jag tycker så ändå och det kan inte du ändra på för vi lever i ett fritt land!" alternativt så förflyttar de diskussionen till att handla om någonting helt annat, typ personangrepp ("Du är alltid så sur!") eller egna känslor:

– Hur kan du säga så? Jag som alltid har värnat xxx och vurmar för yyy!
– Men om du bryr dig om xxx och yyy, hur kan du då förespråka zzz? Det är ju motsägelsefullt eftersom åäö?"
–Näe nu blir jag ledsen. Vad elak du är! Jag är faktiskt en jätteempatisk person som alltid har brytt mig om de här frågorna.

Alltså jag klarar inte av det! HUR GÖR MAN? Hur i helvete hanterar man såna här människor??

Framför allt stör jag mig på när folk från privilegierade grupper (vita/män/medelklass/hetero) blir kränkta av att man tar upp ett problem och tror att allt handlar om dom. Man ba "det här är ett problem" och dom hugger direkt och ba "Hur fan kan du anklaga mig, jag menade ju inte, jag bryr mig jättemycket om utsatta människor/naturen/djur/whatever, alla som känner mig tycker att jag är asschysst, det är bara du som har ett problem, du är så himla sur och elak, försök se min sida av saken" etc.

Så jävla passiv-aggressivt av mig att skriva ett fucking blogginlägg om saken också, istället för att stå och vråla på min kompis :'( Men jag vill inte vråla, och hon kommer ändå inte att förstå."

Evig främling

Det finns en stor sorg i mitt liv. Det är att jag inte har någon plats i det här landet och aldrig kommer att ha det. Att jag bara är här på undantag, på nåder. Så länge de flesta tycker att det är okej. Och det kan ändras när som helst.

Det spelar ingen roll att jag är född här, har levt här i hela mitt liv och talar språket perfekt. Jag kommer ändå aldrig att räknas som lika god.

Jag ser så mycket som De inte ser.

Och jag har ingen att prata om det med. Möts bara av okunskap och fördomar. Attityder, åsikter, politik som skadar. Jag är så trött men jag har ingen annanstans att ta vägen.

Perfekt dag

Hade en sådan perfekt dag i fredags. Var i princip ute hela dagen. Mötte upp Love i Kungsan och käkade hos Vegan Soul Train food truck och kollade på någon ekomässa som pågick där. Provsmakade saker och fick lite gratis grejer etc. Sen mötte vi upp två kompisar till Love som kommit från Malmö för att gå på Punx44-festivalen på Cyklopen. Vi följde med dom till Årsta där de skulle sova och lämnade deras grejer, och sedan till Chutney där dom käkade och jag och Love drack varsin öl. Sen kollade vi utförsäljningsrean på Game och efter det mötte jag upp Stina och JL och käkade glass i Björns Trädgård medan killarna drog till Högdalen. Emilia joinade oss efter ett tag, och sedan drog hon och jag hem till henne och gjorde asgod sallad och kollade tre nya avsnitt av OITNB :D

Perfekt dag alltså. Precis som när man var tonåring och mötte upp någon på stan utan några speciella planer och allt bara flöt på. Sa jag att det var fett fint väder också? Riktig sommar, varmast hittills :)

Hård vår

Jag var hoppfull runt nyår men det har varit en hård vår för mig, med sjukskrivning för utbrändhet och depression. Än är det väl inte helt över, men jag har en medicin som fungerar och kan faktiskt se att livet är vackert ibland. Men jag tycker ändå att världen är förbannat ful och under ytan finns hela tiden en ledsenhet som gnager.

Jag kan inte alltid känna mig så glad och tacksam som jag borde. Jag lever i ett otroligt överflöd om man tänker på hur illa människor kan ha det på den här planeten. Jag önskar att jag kunde fokusera på det jag har istället för på det som fattas mig. Jag önskar att jag kunde vara positiv och hoppfull. Men på något sätt är det som att jag alltid har varit lagd åt det oroliga hållet, har alltid tänkt alldeles för mycket och velat att alla ska bete sig rationellt och känt all världens problem på mina axlar.

Stoff åt intresseklubbens anteckningar

Jag har inget annat jag skriva så här kommer en lista som jag har snott från https://elsaalexandraandersson.wordpress.com.

Vad har du på dig?
Strumpor, mjukisbyxor, BH, grått linne, handledsvärmare :)

Hur mår du?
Sådär. Nånting i min hjärna har liksom lagt av. Kan inte hålla flera bollar i luften, tål inte stress. Är trött, deppig och har järnbrist också.

Vad önskar du just nu?
Oj. Stabilitet? Balans i livet och en vardag jag trivs med.

Vad har du ätit idag?
Vaniljyoghurt med müsli. Vindruvor och svart te.

Vad ska du göra imorrn?
Repa med punkbandet.

Och på söndag?
Det är ju söndag imorn :) Kommer inte ihåg vad jag ska göra på måndag och orkar inte hämta mobilen och kolla.

Vem saknar du?
En massa folk jag inte umgås med längre. Till exempel tjejerna i hårdrocksbandet jag spelade i när jag var 20.

Senaste köp?
Öh mat? Eller jag beställde en massa böcker från Adlibris häromdan förresten.

Vad skrattade du senast åt?
Säkert nån serie, typ Modern Family eller Weeds :)

Vad grät du senast åt?
Mitt liv.

Vem sov du senast med?
Min pojkvän! :D 

Vad läser du just nu?
Mest tidningar. Har påbörjat Varat och varan av Kajsa Ekis Ekman och Malcolm X självbiografi men får se hur lång tid det tar att läsa ut dom. Läser typ lite serier också. Och bloggar. Det måste ju vara mest bloggar jag läser när jag tänker efter.

Senast sedda film?
En asäcklig film som heter We Are What We Are.

Vilken svordom använder du mest?
Fan skulle jag tro.

Vem var den senaste som ringde dig?
Orkar inte kolla. Kan ha varit mamma.

Har du dejtat någon av en annan religion?
Hmm... ja det har jag väl. Inga speciellt religiösa människor dock.

Senast 3 inkomna sms?
Så nu blir jag alltså tvungen att resa mig och hämta mobilen i alla fall *suckar*.
De var alla från min kille. Bara smalltalk :)

Vad stod det i ditt senaste skickade sms?
"Nä jag orkade inte... Men jag har städat! :D" 

Vilket var ditt favoritämne på gymnasiet?
Ljudteknik.

Vilken är din favoritfrukt?
Åh gud vad svårt! Jag älskar frukt! Vindruvor kanske?

Vilka kändisar har du blivit jämförd med?
Halle Berry. Alla som är bruna typ.

Vad är du rädd för?
Ensamhet.

En person du tycker är snygg?
Lupita Nyong'o är sjukt snygg.

Blir du lätt svartsjuk?
Nej inte särskilt.

Din favoritkaraktär ur en serie?
Det finns så många bra... Jag har ingen favorit. Inte som jag kan komma på nu i alla fall.

Vem skrev senast åt dig på facebookchatten?
Jag har en gruppchat med bandet, de spammar typ 20 meddelanden om dan.

Vilket språk hade du velat lära dig?
Japanska eller portugisiska hade varit coolt :)

Vad för sorts killar faller du för?
Snälla killar.

Vart vill du åka just nu?
Japan.

Vad önskar du dig i födelsedagspresent?
Böcker. Seriealbum. Saker att äta och saker som luktar gott. Muggar. Att någon hjälper mig att sätta upp den lilla hyllan som jag har tänkt sätta upp i flera år.

De som nu ska göra listan är:
Delfy behöver starta upp sin blogg igen!

Blir man någonsin "klar"?

Den här idén jag hade att jag skulle bita ihop genom studierna och sedan liksom "bli klar" och leva mitt liv... Jag börjar tvivla på att man någonsin kan bli "klar". Eller att jag kan bli det. Det är å ena sidan en ganska deprimerande tanke, men å andra sidan så behöver jag ju inte känna mig misslyckad då. Tvärtom så öppnar det ju upp för vad jag kan, och skulle kunna, göra. Det här "framtiden är öppen"-tänket som jag ändå gillar.

Årskrönika

Ja då var 2014 till ända. Det har varit... ett helt okej år. Jag blev klar med plugget i januari och har lyckats hanka mig fram. Det har varit mycket otryggt och jobbigt, jag har varit stressad och haft ångest, men nu är jag ändå förbi det värsta tror jag. Jag har lyckats etablera mig någorlunda, och kan åtnjuta en viss trygghet.

Andra grejer som har varit svåra under året är att jag har förlorat flera vänner och känt mig ensam. Har även känt att jag typ inte har något liv. Alltså aldrig träffar någon, aldrig gör något kul. De perioder jag har varit arbetslös har jag mått dåligt över det, men när jag har jobbat heltid har jag känt det som att det inte finns tid eller energi över till någonting annat över huvud taget. Svårt det där. Januari-mars ska jag jobba sextio procent i alla fall, är mycket glad över det.

Men trots att mycket under 2014 har varit svårt har det funnits positiva saker också!

• Senast jag skrev var i somras när jag var ute i skärgården för att fira en kompis födelsedag. Det var verkligen en underbar helg.
• Mitt punkband Betonggolv har kommit igång ordentligt. Här finns en video av när vi spelade på Julpunk på kafé 44 den 19 december. Grymt va? :)
• Min kusin gifte sig i februari, och min bror fick barn i slutet av mars <3
• Och jag har en ny pojkvän! :D Han ser ut typ såhär fast sötare :)

Anledningen till att jag knappt skrivit under 2014 är nog just att jag faktiskt mått ganska dåligt. Jag vill inte ha en negativ blogg, ser ingen mening med det, och jag vill inte lämna ut för mycket av mig själv heller. (En jävligt dålig egenskap för en bloggare, jag vet). Jag har också funderat en del på vad jag som journalist egentligen kan skriva på en privat blogg, och det har gjort att jag har hållit tillbaka. Sen har det väl också varit så att jag helt enkelt inte har orkat. Jag har massor av opublicerade inlägg som ligger och skräpar, som jag inte velat/kunnat/orkat slutföra av olika anledningar. Eller som är klara, men som ändå inte känts lämpliga att publicera. Får se om jag trots allt lägger ut några av dem under 2015. Jag hoppas kunna komma igång lite med bloggandet igen i alla fall.

Några fler saker jag ser fram emot nästa år:

• Jag har tänkt att jag ska spela in några låtar på egen hand, som ett soloprojekt. Om jag ska göra precis allt själv och spela in hemma eller vända mig till en studio har jag inte bestämt ännu, men jag tänker mig i alla fall att jag ska ha några låtar klara för lyssning framåt mars-april.
• Jag och några vänner har pratat om att åka till Berlin igen i sommar. Fan vad fett det vore!

Gott nytt år!

Mår bra

Jag är liksom glad! Våren var deppig, men jag tycker att sommaren har varit ganska fin. Sen det faktiskt blev sommar alltså, så juni räknas inte. Men på sistone har jag mått ganska bra. Livet känns fint :)

Jag ville också vara en hästtjej

Grej som alltid gör mig lite melankolisk: hästtjejer. Jag har en kompis som har varit hästtjej i hela sitt liv, hon har nyligen köpt en egen häst och hästar är typ hennes största intresse. Jag undrar om det alltid kommer att finnas kvar en liten liten bitterhet i mig för att jag så gärna ville rida som barn men inte fick eftersom vi inte hade råd? Hästtjejer var, och är, så ouppnåeliga. De var allt jag ville vara... vanliga vita tjejer från vanliga välmående medelklassfamiljer.

Ridning är en aktivitet för de välbeställda och det kanske är löjligt men det skaver än. Och det kommer de aldrig att förstå. Och så bildas den här klyftan mellan mig och dom som jag egentligen inte vill ha där, men jag kan inte rå för det. Och jag känner mig som en dålig person för att jag liksom inte kan med dom där människorna. Fast jag egentligen inte vill något hellre än vara med i deras trygga fina medelklassbubbla.

Bild snodd från Sveriges Radio och programmet Barnen om hästflickor.

Jag är så trött på medelklassen

Jag har i hela mitt liv varit omgiven av vit medelklass, och alltid trott att det är något fel på mig. Men nu börjar det bli svårare och svårare för mig att umgås med dom människorna. Det går hand i hand med någon sorts självkänsla, och ökad medvetenhet.

Folk pratar om de här frågorna nu. Jag ser berättelser jag känner igen mig i. Och jag börjar tröttna på denna vita medelklass som jag aldrig har kunnat identifiera mig med, som jag aldrig har kunnat förstå och som aldrig har kunnat förstå mig. Jag har rent av börjat känna ett slags förakt. Orkar inte med deras självgodhet, deras blindhet för strukturer eller deras kränkthet.

Det är paradoxalt... att det som beror på självkänsla och medvetenhet ändå leder till smärta och isolering. Jag vet verkligen inte hur jag ska kunna bryta mig loss.

New York

New York är en skithäftig stad och vi hann bara se en bråkdel. Men jag är ändå glad :) Åker jag dit igen ska jag definitivt se till att hänga mer i Brooklyn, vi var i princip bara på Manhattan nu. Och vi var inte i Central Park eller ens ute och promenerade speciellt mycket pga svinkallt, så det vill jag ju såklart göra om jag åker tillbaka. Nu blev det en del shopping, och så var vi på Museum of Modern Art, guidad busstur runt Manhattan och sista dan var jag och mamma uppe i Empire State Building.

Mitt intryck av staden är... delat. Dels skitstor, häftig osv. Men jag blev ändå inte såå imponerad. Absolut inte kär som i London eller Berlin. Fast det beror ju på vad man gör också såklart, nu har jag ju rest med familjen. Jag vet att det finns hur mycket som helst som vi inte hann se. Men mitt intryck nu är i alla fall att New York (eller åtminstone Manhattan) är extremt kommersialiserat. Samtidigt som klassklyftorna är enorma, det var väldigt tydligt. Och det tycker jag inte om. Jag tycker inte om den amerikanska mentaliteten kring det där, att man liksom blundar för fattigdomen. Det är ju sjukt effektiv marknadsföring, eller hjärntvätt kanske man ska säga, att USA är "land of freedom" där alla kan lyckas osv. Skitsorgligt.

Brooklyn kändes ju betydligt bättre än Manhattan, men där var vi bara en enda kväll och käkade middag med en gammal kompis till min bror så jag kan inte riktigt uttala mig. Men det brukar ju jämföras med Södermalm här i Stockholm. Betydligt mer avslappnat än centrala stan, och där finns väl någon slags själ, men den är ju tyvärr också på väg att försvinna i gentrifieringen.

Nu vill jag inte låta för negativ här, det var en jättespännande resa, jag bara reflekterar lite över olika städer och samhällen. Jag uppskattar Sverige och Stockholm väldigt mycket ändå.

Mitt 2013

Nu är det alltså december, andra advent faktiskt. Helt sjukt. Då är det liksom inte så långt kvar på praktiken. Innan jag började kändes det som att jag skulle vara där i evigheters evigheter, men jag är ju snart klar.

Kan inte fatta det. Jag antar att det borde vara läskigt, men jag känner inget för jag kan inte ens föreställa mig vad som händer sedan. Om typ... 4-5 veckor är jag on my own. På riktigt. För första gången (eller nja, sommaren efter gymnasiet samt januari-augusti 2009 hade jag inte heller nån aning). Jag har
30 000 på sparkontot och that's it. Det är allt jag har, det är hela min säkerhet. Att få fast jobb finns inte ens på kartan... och jag vet fan inte hur det kommer gå.

Det här året har gått så fort. Och varit lite melankoliskt nu när jag tänker på det... Jag har liksom inte haft ro, inte... känt mig tillfreds eller riktigt hemma. Jag har varit närvarande i väldigt få saker. Om några alls.

För att komma på det bästa med det här året måste jag liksom tänka efter... Och jag tror att det var när vi åkte till Münster. Men jag har inte ens orkat lägga upp några bilder eller skriva nåt om det.

Det var lite fint där i början av sommaren ändå, typ juni. Hängde vid Trekanten med Tilda, träffade en gammal bekant, hängde i Tanto, var i Märsta... mm det var fint. Det kändes som början på nåt, som början på en fin sommar... Men sen blev det liksom inget mer av det. Jävla Grebbestad. Det var väl där jag var. Och så flängde jag runt för att jag hade planerat in så sjukt mycket grejer under sommaren, bara för att få känna att jag levde. Eller nåt. Kompensera för hur tråkigt jag haft det under våren. Jag hade kul, men det blev för mycket. Det gjorde mig stressad att aldrig vara hemma. Jag var helt slut när höstterminen började.

Men nu är jag ganska nöjd med livet i alla fall, jag har det rätt bra i vardagen. Roligt på praktiken, och så har jag ju ett nytt band sedan någon månad tillbaka. Men det här året som helhet... sådär. Det tog mig ett halvår att sluta tänka på Irland hela tiden. Det har väl mest varit det som har gjort att allting har känts lite... off. Som att det inte är på riktigt. Det känns så skumt att Irland är borta ur mitt liv, att det som var mitt liv under några månader bara är helt borta.

Sen så har jag ju gjort rätt tråkiga grejer också. Tagit tag i sista året på journalistutbildningen och fokuserat mycket på det, inte träffat några killar osv.

Men nu lagom till att året är slut börjar jag äntligen få något slags ro i alla fall. Kan leva i nuet igen.

Jag och mina syskon i Münster

Det är dags att vi pratar om klass

Det pratas mycket om feminism nu. Och om rasism, och HBTQ-frågor. Det är bra. MEN det finns en viktig faktor som påverkar allas våra liv som jag tycker att det pratas alldeles för lite om, nämligen KLASS.

Vilken klass du föds in i kommer att påverka hela ditt liv. Men vem pratar om klass idag? Vem säger att den drömmer om ett klasslöst samhälle, vem ifrågasätter att vissa ska ha det bättre än andra? Inte en jävel. Ingen tar ens ordet socialism i sin mun längre.

Feminism, antirasism och HBTQ är på något sätt ofarligt. Inte för att alla alltid är överens eller så, men jag tycker att det i alla fall verkar vara okej att PRATA om det. Det är okej att ha en åsikt. Och oavsett om man kallar sig feminist eller inte, så påstår ju nästan alla att de är för jämställdhet. Och ingen vill ju vara rasist liksom.

Men ifrågasätter man klassamhället så blir det plötsligt obehagligt. Att ifrågasätta klassamhället är att ifrågasätta själva grundvalarna på vilka vårt samhälle vilar. Då är man extremist. Och det är plöstligt inte så myspys att diskutera längre. För vi ÄR inte i grund och botten överens om att det är ett klasslöst samhälle vi ska ha. Det finns dom (oftast de födda med privilegier, men ibland folk från enklare förhållanden som har lyckats klättra på samhällsstegen) som tycker att det är helt okej att vi lever i ett klassamhälle. Att vissa liksom från vaggan till graven får ha det bättre än alla andra. Bättre hälsa, högre utbildning, högre materiell standard, mer frihet, mer pengar, mer inflytande.

Och jag kan verkligen inte på något sätt förstå varför detta skulle vara okej. Varför är du mer värd än jag? Varför har du rätt till ett bättre liv än vad jag har?

 Jag som barn. Levde ett antal år på existensminimum.

Hej jag heter Omi och jag är... ehh en hon

Jag var nyligen på en mindre fest hos en vän då någonting ganska underligt hände.... En ny person kom till festen, en person som bara kände värden sen tidigare och inte resten av oss. Den här personen ville att vi alla skulle ta en runda och presentera oss själva med namn och... pronomen. När personen hade sagt detta följde någon sekunds tystnad och jag tror att fler än jag tyckte att det var en rätt konstig grej att be om, men sen gjorde vi det i alla fall.

Saken är den att jag kände mig typ... provocerad? Jag vill inte presentera mig med "mitt" pronomen (min könsidentitet). Lika lite som jag vill presentera mig med min sexuella läggning eller etniska bakgrund. Jag tyckte att det kändes väldigt olustigt. Jag antar att avsikten med en presentationsrunda med pronomen var att ingen senare skulle behöva känna sig obekväm på grund av att ha blivit felkönad, men jag tyckte ärligt talat mest att det kändes skitnödigt.

Jag pratade med två vänner om detta på vägen hem från festen och de kom med intressanta poänger. En av dem sa att den här personen kanske bara ville visa hänsyn och inte riskera att felköna någon. Jag tror dock att den här personen bad oss alla att presentera oss med pronomen för sin egen skull snarare än av hänsyn och omtanke om oss andra – hen ville bli refererad till som just hen, eller den. Och istället för att tala om detta för oss om vi nu skulle råka felköna så skulle vi alla presentera oss med pronomen.

Jag vet inte om tanken är att det ska vara frigörande att få definiera sig själv först osv, men jag tycker som sagt bara att det känns olustigt att behöva presentera mig med kön. Som om detta vore en viktig del av vem jag är, det första en ny bekantskap måste veta. Istället för att bara få vara människor, personer, så skulle vi alla kategorisera oss. Ja jag vet att vi via språket kategoriserar varandra hela tiden, och att det fram tills ganska nyligen, var omöjligt att prata om en person utan att samtidigt tala om vilket kön den tillhör. Jag förstår att det finns en poäng i att ifrågasätta detta och jag tycker att hen är ett jättebra ord.

Men trots detta konstanta kategoriserande med språket så upplever jag inte att det har lagts någon större vikt vid kön. Det har (oftast) varit (relativt) neutralt. Jag har via språket förstått att jag oftast uppfattas som kvinna. Jaha liksom. Jag skulle däremot aldrig komma på tanken att be andra att referera till mig som kvinna. Så om jag ska välja ett pronomen... alltså för mig är pronomen någonting som andra använder för att prata om mig, och det talar om hur de uppfattar mig. Jag kan inte välja eller bestämma hur de ska uppfatta mig. Jag väljer inte ett pronomen, jag är inte ett pronomen. Jag är en person.

Och som en av mina vänner sa på bussen hem, lär man känna någon så får man väl reda på den personens könsidentitet så småningom. Är det verkligen någonting man måste fråga en främling om första gången man träffas? Hur frigörande är det att vara så fixerad vid kön? Vad är skillnaden mot det vanliga språkbruket då kan man undra? Personen på festen bad ju fortfarande om fack för att kunna stoppa in oss i, för att det tydligen fortfarande är omöjligt att tänka på eller prata om en person utan att referera till dens kön.

Hur tänker ni kring detta? Be nya bekantskaper att presentera sig själva med pronomen, bra eller anus?

 

Bild från Wikipedia

Gotland

Härliga dagar på Gotland. Sol, kubb-spel och lite häng i Visby.