Hur kommer man över hatet?

Såg nyss Long Walk to Freedom om Nelson Mandela. Nån mer som har sett den? Vad tyckte ni?

Jag tyckte att filmen var "lagom", inte för tung, men ändå så att man förstår allvaret. Sen så slutar den ju vackert och hoppfullt också.

Det jag verkligen inte kan förstå är dock hur någon människa kan vara så storsint som Mandela. Hur kunde han förlåta allt som tagits ifrån honom? Hur lyckades han komma över hatet?

Filmtips: Whip it

Om ni inte har sett den redan så tycker jag att det är dags! Väldigt mysig och peppig film, blev sjukt sugen på att börja med roller derby kan jag säga! Feelgood, massor med bra skådisar och ja... what's not to like liksom :)

Riot Grrrl!

Just nu älskar jag SVT ganska mycket. I onsdags handlade Kobra om Riot Grrrl-rörelsen och i torsdags visade Kunskapskanalen The Punk Singer om Kathleen Hanna! Total lycka! :D Och båda finns på SVT Play!

Se Riot Grrrls – var finns de idag? (Kobra) här.
Se The Punk Singer här.

Sjukt feta program båda två, blev så jävla peppad av att se dom!

 Det indiska Riot Grrrl-bandet The Vinyl Records.
Foto: Kalle Lindberg/SVT

Who's that girl? It's JESS!

Säsong två av New Girl har varit så jävla bra!! I love it!

Jag började kolla på den här serien för ett tag sen och gillade den från första avsnittet. I slutet av första säsongen började den dock kännas lite seg och jag funderade på om jag skulle fortsätta kolla. "Kul koncept, men det händer nog inget mer här" liksom... SÅ FEL JAG HADE! Säsong 2 är FUCKING HILARIOUS och jag har garvat högt nästan varje avsnitt. SE!!!!


Men jag hittar ingen bra trailer för säsong 2 :'( Hittar fan ingen bra trailer öht, men trust me du måste se detta

Girls har spårat ur

Jag är ärligt talat lite besviken på säsong två av Girls. Serien började så bra, men nu känns det som att allt spårar ur. Visst, den har väl aldrig strävat efter att vara realistisk "på riktigt", och den har alltid innehållit en hel del absurda situationer... men nu är det som att alla har blivit helt galna. Jag känner typ inte igen karaktärerna längre, jag förstår mig inte på dom. Och många situationer som har dykt upp är ju helt sjuka, om än ganska roliga. Men det håller liksom inte i längden om man inte kan ta någonting ens på lite allvar.

Synd Lena Dunham. Jag förstår att du hade väldigt roligt när du skrev detta, men det känns inte trovärdigt längre.

Bild från IMDb

Tjej-TV! :D

Här är en lista med tv-serier som mina fina vänner tipsade mig om på facebook när jag efterlyste tv-serier med kvinnliga huvudpersoner (som inte handlar om smink, kläder, killar, eller där de springer runt i underkläder eller "sexy outfits")

Tänkte att det kunde vara nice att skriva ut den den här, men eftersom jag inte har sett någon av de här serierna (ja jag vet att man ska ha sett Buffy) så vill jag ända framhålla att detta inte är tips från mig, utan bara en lista på serier som jag tänkt kolla in. (Har en likadan för anime btw, kommer snart :P)

1. Buffy the Vampire Slayer  
2. New Girl
3. L Word
4. Mysteriet på Greveholm
5. Scandal
6. My So-Called Life

Jag tar tacksamt emot fler tips!

Jag är trött på dumma, äckliga män

Har kollat lite på Sons of Anarchy, har hört från flera att den ska vara bra. Men jag tror inte att jag gillar den faktiskt. Har bara sett sju avsnitt men ändå. Jag känner att jag är trött på skildringar av dumma, äckliga män. På film, i serier och i litteratur. Eller snarare, jag är trött på glorifierandet av dumma, äckliga män. Det märks att Sons of Anarchy är gjord av män för män och att män som kollar ska tänka "Fan vad coolt" och inte "Fan vilka dryga as".

Mäns blick, mäns villkor, överallt.

Som i Big Bang Theory. Visst, den serien gillar jag ändå, har precis kollat klart fjärde säsongen nu. Men jag blev så jävla sur när Penny blev tvungen att be Howard om ursäkt för att hon hade sagt till på skarpen, en gång för alla, när det gäller hans sexuella ofredanden. Då var hon kall och hjärtlös och han har faktiskt känslor! Som om det skulle vara ok att bete sig som han gör, som om det vore nåt som hon skulle behöva stå ut med och skratta bort varje gång. Eller hur jävla skumt Raj betedde sig när Leonard blev tillsammans med hans syrra. Skitkul med hederskultur, verkligen. Not.

I Sons of Anarchy lackade jag nog mest när Clay utnyttjar Cherry, men det sedan är hon som får skulden för allt, fast hon inte ens ville från början. Hon blir misshandlad och uppläxad av Clays fru, fast det är han som har betett sig som ett svin. Helt sjukt hur de behandlar henne alltså, jag sitter bara och gapar.

Och vad säger ni nu, jomen det finns faktiskt serier som utgår från tjejer också, kolla bara på Girls och Sex and the city och öh... ja dom. Jaha. Var det allt liksom? Till skillnad från massan av populärkultur som utgår från män och deras liv och villkor. I tusen olika genres. För när det gäller "tjejkultur" finns det fan inte mycket att välja på.

Det var därför jag inte gillade Californication heller, kan inte engagera mig över huvud taget när det är nåt jävla asshole i huvudrollen.

Jag kräks på Tiny Furniture

Efterom jag älskade första säsongen av Girls var jag ju tvungen att se Lena Dunhams långfilm Tiny Furniture också. Big mistake. Det blir den andra filmen jag sett på sistone som inte har några som helst förmildrande omständigheter (den första var Dom kallar oss mods). Den får ett solklart 1/5 betyg.

Varför? Tja... Brist på handling? Långsamt tempo? Så jävla lam huvudperson? Hipster deluxe-film som försöker vara arty och svår i sitt navelskådande men som bara är totalt jävla ointressant?

Nu ska jag spoila här, men vet ni hur den slutar? Den sista scenen? Huvudpersonen masserar sin mammas rygg. Sedan flyttar hon en tickande klocka. Mamman säger att hon fortfarande hör den. Varpå huvudpersonen säger ”Men bara lite?”.... AAARRGGGHH! Det är liksom det sista som händer! Så slutar den!

SE DEN INTE.

Sexscenerna förstör Californication

Sett första säsongen av Californication och det var inget vidare alltså. Mest känns serien som en ursäkt för att få visa tuttar och en massa sexscener. Vilket kanske inte vore så irriterande om det inte vore för att dessa är totalt orealistiska. Sexscenerna tar liksom för stor plats för att man ska kunna blunda för hur jävla kassa de är. Det förstör en hel del faktiskt.

Dessutom känns det inte som att serien kommer någonstans, den bara mal på. Ok, vi fattar, he's miserable, men när tänker han ta tag i sitt jävla liv då? Hur lång tid ska det ta?

Jag stör mig också grovt på de yngre karaktärerna, Becca och Mia. Att de skulle vara 12 respektive 16 år köper jag bara inte.

Så tummen ner för Californication, säsong 2-6 är inget som jag kommer slösa bort min tid på.

"Berlin är inte så exploaterat som London"

Berlin är inte så exploaterat som London säger de i dokumentären När de rika flyttade in (Cash V. Culture) om gentrifiering och jag tror att jag håller med om det. I Berlin finns det plats för människor på ett sätt som det inte finns i London, Stockholm och andra supersegregerade städer där pengarna styr.


Cash V. Culture from gebrueder beetz filmproduktion on Vimeo.

(För övrigt sjukt att jag måste länka till den engelska artikeln om gentrifiering på Wikipedia, men på svenska verkar det efter en snabb googling inte finnas mycket vettigt skrivet)

Girls

Oh my god. Har just börjat kolla på Girls. And I love it. I FUCKING LOVE IT!!!



OBS! Man fattar inte hur jävla bra det är av att bara se trailern, kolla på ett avsnitt så får ni se. Det är så jävla bra att jag inte vet vart jag ska ta vägen!!!

”Den som tror att oändlig tillväxt går att kombinera med jordens ändliga resurser är antingen galen eller ekonom”

Min bankdosa har påstått att den har låg batterinivå ett tag nu så häromdan tänkte jag att det var dags att köpa nya batterier och byta dom så att bankdosan inte drar sin sista suck när jag håller på och betalar räkningar. Men när jag hade bytt batterier så slutade bankdosan plötsligt att fungera. Den bara dog. Jag gick till Nordea igår, och när jag hade väntat hundra år och äntligen fick prata med någon gick det såhär:
Jag: ”Min dosa är trasig” *lägger upp dosan på disken*
Bankanställd: ”Vill du ha en ny?”
Jag: ”… Eh visst. Ok.”
*Bankanställd går och hämtar ny dosa*
Jag: ”Öh... ja tack då.”

Jag blev så ställd. Min dosa fungerade ju fint häromdan. Jag förväntade mig att dom skulle kolla på den för att se om den gick att laga, fråga om jag bytt batterier osv... Men det har dom inte tid med på banken förstås. Hur som helst känns det lite olustigt att min gamla dosa bara ska slängas när den kanske hade kunnat lagas ganska lätt. Jag är uppfostrad till att inte slänga saker i onödan. Att ta tillvara på, gärna laga, att återvinna osv.

När jag berättade för en kompis vad som hade hänt på banken tipsade han om en dokumentär han sett på SVT för ett tag sen. Den finns på SVT Play, Dokument Utifrån, och heter Glödlampskonspirationen (Den ligger visst bara uppe i 2 dagar till men den finns på Youtube också, eller så kan man ju söka efter och ladda ner den på till exempel Pirate Bay eller isohunt om man vill). Den handlar om hur många av våra apparater är programmerade för att bara hålla en viss tid, sedan slutar de att fungera. Detta för att företagen ska kunna sälja nya apparater och tjäna mer pengar. Samtidigt drunknar planeten i skräp och avfall och vi får dras med stora miljöproblem.

Det här är någonting som jag har tänkt på förut. Verkade inte sakerna hålla längre förr? Ta mobiltelefoner till exempel. Gamla mobiltelefoner gick ju aldrig sönder, hur många gånger man än tappade dom. Nu är i och för sig nya telefoner mycket mer avancerade och innehåller fler känsliga komponenter än gamla men ni fattar poängen. Det känns som att det mesta som produceras nu - kläder, möbler, elektronik - är av så enormt mycket sämre kvalitet än för 30-50 år sedan.

Det kan verka idiotiskt att det är på det här sättet, men faktum är att vår ekonomi är uppbyggd kring principen att vi ständigt ska producera och konsumera mer och mer, och den skulle rasa ihop fullständigt om vi försökte ändra på det. Om ekonomins hjul ska fortsätta snurra så kan inte företagen tillverka hållbara saker, och folk kan inte hålla på och reparera gamla prylar när de har gått sönder, för då skulle ingen köpa nytt.

Men vi kommer att bli tvungna att ändra på vår ekonomi och vår livsstil, vare sig vi vill det eller inte, eftersom vi lever på en planet med ändliga resurser. Dagens system är helt enkelt ohållbart i längden och det är dags att vi inser och accepterar detta och börjar planera våra samhällen därefter.

Konsten att överleva en krock

Det är exakt en månad sen olyckan nu.

Passande nog visade Vetenskapens Värld i SVT2 filmen Konsten att överleva en krock ikväll. Den handlade om säkerhetsforskning, inom både medicin och teknik, som ska öka chansen att människor överlever bilolyckor (eller förebygga att olyckor ens händer). Jag tyckte att den var lite obehaglig att kolla på faktiskt, även om det nog inte är tänkt att den ska vara det.

Jag antar att det alltid kommer att kännas jobbigt att tänka på olyckan. Ibland kommer bilderna tillbaka så starkt. Jag kan fortfarande knappt fatta att det hände. Eller att det gick så pass bra, när det nu ändå hände. Ofattbart.


Efter någons död av Tomas Tranströmer (Klanger och spår 1966):

Det var en gång en chock
som lämnade efter sig en lång, blek, skimrande kometsvans.
Den hyser oss. Den gör TV-bilderna suddiga.
Den avsätter sig som kalla droppar på luftledningarna.

Man kan fortfarande hasa fram på skidor i vintersolen
mellan dungar där fjolårslöven ligger kvar.
De liknar blad rivna ur gamla telefonkataloger -
abonnenternas namn uppslukade av kölden.

Det är fortfarande skönt att känna sitt hjärta bulta.
Men ofta känns skuggan verkligare än kroppen.
Samurajen ser obetydlig ut
bredvid sin rustning av svarta drakfjäll.

Anvil

Jag älskar musikdokumentärer. Jag såg en så underbar film på SVT häromdagen: Anvil! The story of Anvil. Den handlar om ett par gubbar i 50-årsåldern som spelar i ett metalband som heter Anvil. De har spelat ihop i 30 år, och spåddes en gång en lysande framtid. Istället kom de ingenstans, och ingen vet egentligen varför det blev så. Stora stjärnor som Slash, Lars Ulrich och Lemmy tycker att Anvil är skitbra och förtjänar samma status som deras band. Men livet är helt enkelt orättvist.

Det var fruktansvärt frustrerande att se. Anvils uteblivna framgångar verkade helt enkelt bero på usel management och produktion. Musiken var det då inget fel på. Vilken mardröm att hamna i den situationen som de gjorde.

Det är både rörande och patetiskt hur de i 50-årsåldern fortfarande väntar på att "slå igenom". Samtidigt coolt hur de vägrar att ge upp sin dröm. Inspirerande och hoppfullt för alla som är rädda för att de efter 30 måste sluta leva och rätta in sig i ledet.

PressPausePlay

Men vad är det här? Ännu ett skitbra K special! Patti Smith igår och nu detta. Är K special alltid såhär bra? Borde jag börja kolla på det oftare?

Den digitala revolutionen har släppt lös en stormflod av uppdämd kreativitet och talang. Men om alla kan vara konstärliga kreatörer, och dessutom sprida sitt material nästan obegränsat - vad betyder det för kvaliteten? PressPausePlay är en dokumentär om hopp, rädsla och digital kultur, baserad på intervjuer med några av världens mest inflytelserika kreatörer.

Teknik och kreativitet. En del av frågorna har jag stött på i skolan där det tjatas mycket om sociala medier och ny teknik. En del har jag funderat på själv. Ämnet intresserar mig verkligen. Som musiker, journalist och som samhällsintresserad medborgare.

Det är svårt att få en överblick när man befinner sig mitt i någonting. Det är omöjligt att definiera sin egen tid. Sådant ska göras 10-20 år senare.

Är skapandet så himla demokratiskt idag? Jag tror inte alls att "alla" kan hantera tekniken för att vara fotograf, musiker eller filmare. Och, som de tog upp i dokumentären, om "alla" kan göra sina verk tillgängliga på internet så dränks vi ju i information. Ingen sticker ut, ingen hörs eller syns mer än någon annan.

Det har sagts att superkändisarnas tid är förbi. Det finns ingenting som förenar längre, ingenting som alla måste förhålla sig till eftersom den information vi konsumerar är så fragmenterad och uppsplittrad. Förr fanns det bara två TV-kanaler.
Men sedan kom ju Lady Gaga och Justin Bieber, så det stämmer ju inte alls att den sista superkändisen var Michael Jackson.

Samtidigt, det är inte bara att starta en blogg eller lägga ut en låt på myspace så blir man känd, som det kan låta som ibland. Det kanske hände när myspace var nytt, men inte nu... eller jag ska inte säga att det inte händer, men det är så otroligt sällsynt och bygger på så mycket tur och slump att... det händer typ inte. Snubben i dokumentären bara "Jag la ut min bok gratis på internet och 5 miljoner läste den". Suck. Han måste ju ha gjort någonting mer än att bara lägga ut den på internet. Berätta vad snälla.

De sa i dokumentären att vårt postindustriella samhälle "bryter upp sammanhang och skapar ensamhet" . Och alla drömmer om att skapa någonting som gör avtryck, någonting beständigt. En bok, en låt, en film och så vidare. Som ska leva vidare. Kände mig riktigt träffad av det där.

Men hur gör man då? Hur sticker man ut? Hur får man uppmärksamhet?

Man kan anta att det hänger på talang i slutändan. Att de som verkligen har talang kommer att höras genom bruset till sist. För trots demokratiseringen av skapandet så har inte alla talang att skapa mer än medioker konst.

Men är det verkligen så då? Med tanke på alls skit man ser? Jag vet varken ut eller in faktiskt.

Patti Smith

Har kollat på filmen om Patti Smith på SVT, Dream of Life. Kunde inte sitta still. Patti Smith är så jävla cool och inspirerande! Det har jag alltid tyckt, även fast jag egentligen inte har lyssnat på hennes musik, kollat på hennes konst eller läst hennes böcker. Hon verkar vara en så awesome person.

How I Met Your Mother

Så jävla grym serie! Tack Gud för How I Met Your Mother!

"When I get sad I stop being sad and be AWESOME instead. True story!"