Tillbaka med Araben

Denna blogg har legat i träda ett tag nu och jag är osäker på om jag ska plocka upp den igen. Det har hänt en hel del sen sist, måste jag skriva allt? Och vem fan läser ens bloggar? Det är kanske lika bra att lägga ner, men ibland känner jag att jag verkligen vill förmedla någonting... en tanke, en bok jag läst, en film jag sett eller en låt jag lyssnat på om och om igen som jag bara måste förklara för omvärlden hur bra den är... Och då känns det typ otillräckligt att skriva en status på Facebook om det.

Så känner jag nu om Araben av Pooneh Rohi som jag precis har läst ut. Möjligtvis något långsam (men det kan bero på att jag själv har blivit så otålig och inte läser som jag brukade), men ändå så stark. Det känner jag speciellt nu när jag har läst ut den. Bara "shit vad starkt". Den förmedlar en viss sorts sorg på ett så himla bra sätt. Inte övertydligt, men som något som alltid finns där och påverkar en. Och som skapar ett avstånd till de som kan leva som självklara. Det är svårt att förklara vad jag menar så jag antar att jag får ta till plattityder som "identitet", "mellanförskap" osv blablabla.

Alltså det är så himla sorgligt... hur många som kommer till Sverige verkligen förlorar all värdighet. Och de tänker att det i alla fall blir bättre för deras barn... Men mellanförskapet är liksom en egen sorts sorg.

Det är annorlunda för mig än för huvudpersonen i boken, hon var ju barn i Iran innan de kom till Sverige, hon har minnen av någonting annat, ett annat liv, som hon bytt bort för ett liv i Sverige. Hon vet vad hon har förlorat. För mig är det mer... den "andra sidan" av mig har ju så att säga aldrig existerat, eftersom jag är född och uppvuxen i Sverige. För mig är det mest sorgen över att aldrig någonsin få höra till på samma villkor i detta land. Samtidigt som jag verkligen inte har någonting annat att återvända till, eller ens drömma om. Jag vet ju inget annat. Det är lite samma som för huvudpersonen, men ändå inte.

Läs den. Här är några recensioner av boken som är betydligt mer genomarbetade än denna bloggtext, de kanske ger en bättre bild av vad Araben är för sorts bok.

En stilistiskt snygg historia om vilsenhet och identitetssökande (Litteraturmagazinet)
Araben (Bokblomma)
Rohi fångar exilens sorg och smärta (Svenska Dagbladet)

Asså jag önskar att jag hade skrivit Araben. Det är exakt den här sortens berättelser som Sverige behöver. Det är så sjukt att det ska ta så många generationer och innebära så mycket smärta, sorg och förnedring, detta att flytta till ett annat land, börja ett nytt liv någon annanstans. Det är så sorgligt just för att migrationen ofta är förknippad med drömmar om ett bättre liv.

Bara barnet

Åtta år sedan nu, som bartendern på Alis sa med sin brittiska (eller australiensiska?) engelska, när vi hade jobbat klart någon kväll: "Nitton år! Du är ju bara barnet!". Ordet baby använde han. Och jag ba "I'm not a baby" men kände mig lite nöjd ändå. Man var lite speciell då, när man var allra yngst av de vuxna. Men ändå vuxen. Jag är fortfarande nästan alltid yngst på jobbet. Tänk när det inte är så längre...

Jag läser Alltings början av Karolina Ramqvist. Så fin känsla i boken, älskar den. Om att vara ung, och om Stockholm. Jag har verkligen noll gemensamt med Saga i boken, men det är just det där med att vara ung som Ramqvist har fångat så fint. Och Stockholm, älskade hatade Stockholm, har hon också fångat. Och 90-talet.

Ja det är alltså därför jag håller på och svamlar om ålder, på grund av boken. Eller, svamla om ålder kan jag väl göra ändå, men liksom, varje gång jag läser i boken så infinner sig en viss känsla...

Kanske inte alls var åtta år sen förresten, jag minns inte när det var, bara att jag var nitton. Jag kanske var nästan tjugo. I såna fall är det ju snarare sju år sedan.

Fan det känns som ett annat liv alltså. Ibland kommer det för mig grejer jag gjort, platser jag varit på etc... Och det är bara så jävla långt bort. Så jävla längesen var det inte ändå? Men det ligger så långt borta, det händer så mycket, allting förändras så snabbt. Därför kan typ 5 år kännas som en hel livstid. Och ändå kan man ha så klara minnesbilder, som lyser upp ens sinne som blixtar.

Ain't I a woman

Jag deltar i en bokcirkel med Motmakten. Vi läser Ain’t I a woman av bell hooks. Vilket sprängstoff! Alla borde läsa!

Tänk att jag kan känna igen mig så i en bok som har ganska många år på nacken, och dessutom är skriven utifrån en amerikansk kontext! Men rasismen och sexismen som svarta kvinnor har mött, och möter, i USA är på många sätt slående lik vad som möter oss i Sverige. Synd bara att det inte finns ett större intresse i Sverige av att erkänna och göra upp med den rasism som har genomsyrat vårt samhälle i århundraden.

I boken känner jag särskilt igen mig i att tvingas välja mellan att solidarisera mig med sexistiska svarta män eller rasistiska vita kvinnor, medan ingen av dessa grupper någonsin står upp för svarta kvinnor. Vi kommer alltid i andra hand. I samhällsdebatten betyder ”kvinnor” oftast vita kvinnor, och ”svarta” betyder oftast svarta män. Men vi är, och har alltid varit, både och.

Även detta att svarta kvinnor ses som primitiva, översexuella vildar känns igen. Vita män pratar om svarta kvinnor som en kul grej att ”testa”. Det finns en fetishering av oss, vi ses som kinky och spännande och aldrig som vanliga individer med egna, unika sexualiteter. En frigjord vit man kan ”testa” svarta kvinnor, men vi är inte flickvänsmaterial.

Rekommenderar starkt denna bok!

Titeln Ain't I a woman kommer från ett tal av frihetskämpen Sojourner Truth

Kjell Johansson – berättelser från förorten

Så himla mysig bok! Späckad med berättelser från en annan tid. Det är så fascinerande att läsa historia om en plats man känner till och begrunda hur mycket allting förändras. Speciellt i det här formatet. Att få ta del av det vanliga livet så som det såg ut. Mammas gata – Berättelser från förorten är ju inte någon dammig historiebok, utan en bok med roliga anekdoter, berättade av någon som älskar och blivit starkt präglad av Midsommarkransen.

Malcolm X

Jag har läst Malcolm X självbiografi och från början till slut tyckte jag faktiskt att han verkar ha varit en ganska osympatisk person. Han var rejält självgod och hade riktigt dålig kvinnosyn. Trots att han var extremt intelligent, och det han gjorde för de svarta i USA var fantastiskt, så kan jag inte riktigt se upp till en person som föraktar kvinnor så pass som han gjorde. Jag tycker nästan att det är förvånande att han än idag kan vara så stor som han är. Men så är det väl med alla Stora Män antar jag. Folk beundrar dem för deras arbete och vill gärna lyfta fram dem som förebilder på alla plan, trots att de privat kan ha varit vidriga.

Det är svårt att förstå hur någon kan ha så revolutionerande tankar om rasism och relationen mellan svarta och vita, och samtidigt vara en sådan total mansgris. Men samma fenomen, samma ignorans, blindhet och oförmåga att se andras situation, ser man ju å andra sidan hela tiden hos olika privilegierade grupper gentemot de underordnade.

Hatet

Jag har läst Maria Svelands bok Hatet. Det är en mycket intressant, intelligent och personlig bok. Men samtidigt som det personliga gör att boken biter sig fast lättare, är det också det som är nackdelen med boken. Maria Sveland har inte bara skrivit en bok om antifeminism, hon har skrivit en personlig uppgörelse för de redan invigda.

Utgångpunkten för Hatet är ett mordhot som Maria Sveland fått. Hon kopplar sedan ihop detta med en uppskruvad ton i det offentliga och på internet, ett förändrat politiskt läge, en växande antifeminism och rasism. Direkt efter det inledande kapitlet kommer ett kapitel heter "Vågor". Det ger trots allt en hoppfull bild: den mänskliga civilisationens framsteg går i vågor. Efter framsteg kommer bakslag, men sedan kommer framsteg igen.

Maria Sveland vill gå till botten med vad det är som har hänt med det politiska klimatet de senaste åren. Hon börjar med dokumentären Könskriget som sändes i SVT 2005. Det var här den antifeministiska vågen började, menar Sveland. Sedan följer kapitel om bland annat det extrema drev och förlöjligande som Feministiskt Initiativ stötte på när de just hade startat, en infekterad debatt om kärnfamiljen, #prataomdet-kampanjen, organiserade antifeminister, papparättsrörelsen och slutligen kopplingen mellan fascism/rasism och antifeminism. I alla kapitel vittnar olika kvinnor som tagit plats offentligt om det hat och de hot som de har fått utstå. Sveland har även lagt in korta kapitel där hon beskriver sin egen utveckling och sätt att handskas med dödshotet som riktats mot henne.

Medan jag läste Hatet kom jag flera gånger på mig själv med att önska mig en mer "neutral" bok, en som inte är så lätt för motståndarna att avfärda. Hatet är visserligen en debattbok, ett inlägg, en röst, men jag kan ändå bli lite trött på Svelands bergsäkra tro på att hon minsann vet hur saker och ting ligger till. Det finns inte utrymme för tolkningar i Hatet. Nu vet jag inte om en mer "objektiv" bok hade varit lättare att ta till sig och därmed fått mer spridning, kanske är jag bara så skadad i att ingen törs ta ställning för någonting längre för då är man extremist.

Eller så drivs jag av en önskan att faktiskt förstå hatet. Jag hade hoppats att Sveland också drevs av det när hon skrev Hatet men det verkar faktiskt inte riktigt så. Åtminstone inte förrän i slutet av boken. Självklart förstår jag att det är oerhört svårt att skriva en "objektiv" bok om ett sådant här ämne, speciellt för någon som under flera års tid har fått leva med hat och hot, ja till och med hotats till livet. Så jag vill absolut inte skuldbelägga Sveland för det. Jag bara önskade att någon hade orken att på allvar tränga in på djupet i de där mörka träsken av hat.

Mot slutet tyckte jag även att Sveland blev lite väl sentimental.

Jag tänker att man måste fortsätta leva trots att man kan dö när som helst. Samma sak med hatet. Måste orka fortsätta kämpa och tro på någon slags godhet trots allt jag vet.

I de sista kapitlen kommer dock en vändning. Sveland blir plötsligt knivskarp. Kapitlet om hur sammanlänkad antifeminism är med rasism är oerhört starkt. Hon har intervjuat Marte Michelet, som stod på Anders Behring Breiviks dödslista och som är tillsammans med Ali Esbati som befann sig på Utöya när Breivik utförde attentatet.

Det blir en välbehövligt stark avslutning av Hatet. Jag tycker att det blev väldigt bra när Sveland flyttade bort fokus från sig själv något. Då blev det tydligare att hon är inte bara en galen feminist som liksom ändå får förvänta sig en del hat eftersom hon aldrig kan hålla käften. Antifeminismen, rasismen, är ett hot mot själva grundvalen i vår demokrat: Alla människors lika värde.

I slutet kommer det större perspektiv jag velat ha, de försök till förståelse och analys som jag saknat i större delar av boken. Tyvärr kan jag tycka att det är lite för kortfattat och svepande.

Hatet avslutas med en positiv ljusning, Sveland kommer till insikt om att hon inte är ensam i att se vad som håller på att hända. Hon uppmanar: Ta ställning. Agera. Gör det nu.

Fler recensioner av Hatet:
LitteraturMagazinet: Ett viktigt debatt inlägg om näthat, rasism och feminism
dagensbok.com: Upplysning åt folket
Aftonbladet: Bredare grepp om kvinnohatet
Svenska Dagbladet: Hatet kan inte längre förnekas
Flamman: Sveland kräver rättning i ledet
Göteborgs-Posten: Maria Sveland | Hatet. En bok om antifeminism

Lyckliga i alla sina dagar

Jag har läst Lyckliga i alla sina dagar av Nina Björk och har lite blandade omdömen. Ganska snart efter att jag hade börjat läsa den var jag helt tagen och tyckte att Nina Björk var briljant och knivskarp! "Lyckliga i alla sina dagar är en bok som ALLA behöver läsa!" tänkte jag hänfört.Visserligen tyckte jag först att det kändes lite taffligt och gymnasieuppsats-aktigt att komma dragandes med analyser av Disneyfilmer i början av boken men snart hade Björk fått med mig på tåget. Resonemangen är så kristallklara att man bara kan kapitulera.

Nina Björk ser, sätter fingret på och beskriver sådant som vi alla anstränger oss för att inte se, tänka på eller låtsas om. Hon får en att inse vidden av det system vi lever i, och hur konstruerat det i själva verket är. Hon får oss att förstå att det samhälle vi har inte är något gudagivet, det måste inte vara såhär. Det är vi som bestämmer vad för typ av samhälle vi vill ha. Men för att förändra samhället måste vi våga tänka utanför de mentala boxar som det nuvarande systemet stänger in vårt medvetande i.

Särskilt mycket tycker jag om stycket i första kapitlet, det om Disney, som handlar om paradoxen, det svårlösta problemet liberalismen har: att säga sig stå för alla människors lika värde men samtidigt försvara ojämlikhet. (I Disneys värld förväntas vi drömma men inte ha utopier. Vi lär oss att all förändring utanför den egna individen är omöjlig).

Ett annat avsnitt i Lyckliga i alla sina dagar som jag tycker mycket om är det om hur det ekonomiska systemet inte är något som görs mot oss utan med oss. Det ekonomistiska tänkandet är så djupt rotat i oss att det påverkar våra mellanmänskliga relationer. Så får kapitalismen relationer att handla om manipulation. Jag vill ha något av dig, hur får jag det? What's in it for me?

So far so good. Men när jag läst ungefär halva boken (och var som mest uppe i vilken stor tänkare Nina Björk är) stötte jag dock på någon som inte ville stämma in i hyllningskören: Fanny Åström skrev på Twitter att hon tyckte Lyckliga i alla sina dagar var taffligt skriven samt moraliserande och utgår från ett medelklassperspektiv. Jag förstod inte alls hur hon kunde skriva så, tills jag kom fram till stycket om skatteavdrag för hushållsnära tjänster.

Städning ska inte göras mot betalning eftersom det är en viktig erfarenhet som människor behöver ha, skriver Björk. Den erfarenheten lär oss att mänskligt liv sätter spår, lämnar rester som måste tas om hand...
Jag tar mig för pannan. Här har vi det mästrande och moraliserande medelklassperspektivet som Åström skrev om. Vi ska alltså inte sluta subventionera städning av rika människors hem för att det finns bättre sätt att använda dom pengarna, utan för att vi fostras till bättre människor om vi tar hand om vår egen skit? Wow.

Sedan diskuterar Björk äktenskap och föräldraskap med samma tröttsamma moraliserande medelklassperspektiv. Hon skriver bland annat att äktenskapets löfte om långsiktighet går på tvärs mot det budskap vi får inpräntat i oss från resten av samhället: budskapet om ständig förändring, utveckling, flexibilitet, tillväxt osv, samhället där varje handling är ett medel för att nå någonting annat snarare än ett mål i sig, där man aldrig får stanna upp och vara nöjd med det man har, där produktionen inte utgår från verkliga behov och där man skaffar en ny mobil för att man är trött på den gamla.

Som ett led i detta kritiserar Björk ett par feministiska böcker, bland annat Ta betalt och Familjens projektledare säger upp sig. Dessa feminister är fast i ekonomismen, de kan inte tänka utanför boxen och de nedvärderar det traditionellt kvinnliga, enligt Björk. Jag blir irriterad. Visst kan vi kvinnor stanna hemma och ta hand om barn och allt det där, och känna oss duktiga för att vi minsann värdesätter andra saker än att tjäna pengar på något fint jobb. Men det gör ju att vi blir totalt beroende av att någon annan drar in stålarna: Mannen. Hela vår tillvaro blir då knuten till honom.

Men det är inte fult att vara beroende av varandra, anser Björk. Hon ser äktenskapet som ett uppror mot det kallt beräknande "what's in it for me"-mentaliteten. Men jag kan verkligen inte se återgången till något så förlegat som kvinnor fastlåsta i äktenskap av ekonomiska skäl som något positivt eller utmanande. Tvärtom.

Ja mot slutet av boken tycker jag verkligen att Nina Björk tappar. Hon går från att ha varit politisk och kommit med intressanta och tänkvärda resonemang, till att bli medelklassigt skitnödig över att folk inte bryr sig om De Viktiga Värdena utan bara klagar över sitt livspussel.

Vilka mänskliga förmågor, vilka sinnen, gör vi stumma när vi har projekt att leda, uppdrag att utföra, prestationer att bedöma och inte liv att leva?

I sista kapitlet, som är förtvivlat kort, knyter Nina Björk ihop säcken: Vi har ett samhälle som tar fram det värsta i oss. De värden som vi på ett individuellt plan uppfattar som goda kan inte upphöjas till allmän lag eftersom systemet då skulle kollapsa (kapitalismen kräver girighet och konkurrens för att fungera) – alltså föreligger ett systemfel. Hon skriver att hon inte tänker sluta drömma om det omöjliga, hon tänker inte överge utopin där alla människors lika värde är mer än tomma ord (hur olika stora deras plånböcker än må vara), ett samhälle som belönar samarbete istället för konkurrens, där det är behov och vad som faktiskt behöver göras som bestämmer vilka arbeten som ska utföras.

När jag lägger ifrån mig boken kan jag konstatera att Fanny Åström hade rätt, Lyckliga i alla sina dagar är rörig och moralistisk. Dock så kan jag ha överseende med rörigheten. Att försöka kritisera allt som är fel med kapitalismen i en, dessutom ganska tunn bok, är dömt att bli spretigt. Jag är ändå glad att Nina Björk faktiskt har försökt sig på det, att ta ett samlat grepp och gå lite djupare, bortom dagsaktuella tjafs om procentsatser hit och dit, till en mer principiell diskussion. Hur ser vårt samhälle ut egentligen? Vilka värden bygger det på, vilka beteenden premierar det? Vad gör det med oss? Och är det verkligen så vi vill ha det?

Jag tycker dock att det moralistiska blev jobbigt, det är verkligen synd att en så intelligent kvinna som Nina Björk ska hålla på och sparka nedåt. Precis i slutet av boken gick hon dock tillbaka till att prata om den större bilden, om samhället som system, och då tycker jag att det är lättare att ta till sig hennes resonemang än när hon pekar ut enskilda feminister och beskyller dom för saker som egentligen är så mycket större än dem. Vi är trots allt alla, på ett eller annat sätt, med och upprätthåller de system vi har. Ingen kan ställa sig utanför.

Avslutningsvis så tycker jag att Lyckliga i alla sina dagar har varit väldigt intressant läsning och kan rekommendera den till alla som är intresserade av ett bättre samhälle.

Fler recensioner av Lyckliga i alla sina dagar:
Aftonbladet: Nina Björks nya bok ger magsmärtor
Svenska Dagbladet: Rosa täcke blev röd kollektivism
Dagens Nyheter: Nina Björk: ”Lyckliga i alla sina dagar. Om pengars och människors värde”
Expressen: Nina Björk: Lyckliga i alla sina dagar
Upsala Nya Tidning: Nina Björk: Lyckliga i alla sina dagar
Göteborgs-Posten: Nina Björk | Lyckliga i alla sina dagar – om pengar och människors värde
LitteraturMagazinet: Lysande metodisk genomgång av kapitalismens svagheter
Matildas läshörna: Lyckliga i alla sina dagar

1Q84 – jag är inte imponerad

Har just läst ut första delen av 1Q84 av Haruki Murakami och alltså... nej. Jag fattar verkligen inte varför alla tycker att den är så bra? Förutom den oerhört irriterande ovanan att beskriva alla kvinnor utifrån deras bröst, så hade jag velat ha mer än bara en massa antydningar om att mystiska saker händer. Jag menar, jag har för fan läst en hel bok här, visst att den är första delen i en serie, men den måste liksom ändå kunna stå för sig själv. Nu är den bara en samling lösa trådar. Jag antar att man ska bli nyfiken och vilja läsa vidare för att få veta hur allt hänger ihop, men jag blir i alla fall inte sugen på att lägga mer tid på den här historien. Murakami måste ju ge lite också, och inte bara strössla nya gåtor omkring sig hela tiden.

Eller okej, vid ett tillfälle gick han faktiskt rakt på, och det var när little people dök upp... då fick jag nästan en chock eftersom allting annat varit så inlindat, och så skriver han plötsligt något helt absurt utan vidare omsvep. Typ som om jag skulle skriva en berättelse och bara "och så flög de iväg tillsammans" och läsaren ba "Eh vänta, va??"

På plussidan är väl att den var relativt lättläst i alla fall. Dock tycker jag inte att språket är speciellt bra heller, vilket i och för sig kan bero på att det är en översättning. Det kändes ganska styltigt.

Oh well, nu ska jag läsa nåt av en kvinna. Sara Lövestam, Amanda Svensson eller Nina Björk tänkte jag.

Riots not diets!

Den här serien av Liv Strömquist är så klockren. Från albumet Hundra procent fett.

Göran Greiders kattdikter är tråkiga

Läste Katterna kommer in från mörkret av Göran Greider för ett tag sen. Inte så bra.

Han är bra på att blanda ”stort och litet”, Göran Greider. Det funkar speciellt bra i de politiska dikterna. När man skriver om stora saker så kan det behövas någon konkret detalj, det gör att läsaren lättare tar till sig dikten.

Men ofta tycker jag att Greider går till överdrift i ”småttigheten”, dikterna om katterna är till exempel helt ointressanta. Det hände ofta att jag bara tänkte ”jaha” när jag hade läst någon dikt och ärligt talat orkade jag inte ens läsa ut boken.

Men den här två dikten fastnade jag i alla fall för.


Stol

Lagade en trasig stol,
blev glad.
Gav mig sedan
på en trasig känsla.
Hade inte verktygen,
materialet, inte
ens minnet av hur
den en gång
stod så stadigt.


Har du tips på bra poeter eller skriver du själv poesi? Maila gärna mig! :)

Leva

Ur Katterna kommer in från mörkret (2009) av Göran Greider.


Leva

Försvann nästan i tiderna jag levde i.

Gick mitt i dem,
kände huvudet blixtra blixtra.

Som före en stor sjukdom.

Här är vi

Annars läser jag Här är vi av Bob Hansson just nu. Vet inte riktigt vad jag tycker. Ibland tycker jag att Bob Hansson verkar inte så lite självgod. Ibland tycker jag att det känns väldigt pladdrigt. Men jag gillar det också. Vissa delar.

Fastnade för det här stycket. Kanske för att jag själv varit på String många gånger och börjar fantisera om hur jag också sitter där och författar en diktsamling :P

Jag är nu i Stockholm
Caféet heter String.
Jag satt här dagligen i flera år
nu är det helt andra som sitter här dagligen.
Jag har precis haft telefonsex med Em
det kändes upplyftande.
Innan vi hade telefonsex skällde hon ut mig
för att vi träffas alldeles för mycket
eller inte skällde
men la fram det som ett väldigt stort problem
och jag blev ledsen
för jag trodde att vi på sista tiden hade haft
bästa tiden på flera månader.
Det att missuppfatta sin samtid grovt
eller upptäcka att det är just det man gjort
kan kännas som ett rån
på hela den tiden
som att tro på en ideologi i halva sitt liv
och sedan tycka sig upptäcka
att man haft helt fel
och man måste ringa upp alla man känt
och berätta det
och att dom när man gör det
säger att man bedragit dom
att dom aldrig mer vill veta av en
inte ens för en kopp kaffe
eller samåkning till en enda bandymatch
och att det gäller barnen också
att inte ens dom ska få träffas
bygga lerbyar ute i trädgården
nej – ingenting sådant
och det värsta av allt
känslan av att man håller med dom.

Poesi

Jag vet att det är nördigt men... jag älskar poesi! Bra poesi gör mig helt jävla andäktig. Jag älskar att poesi är tolkningsbart och inte predikande, att det är skrivet för känslorna och inte förnuftet. Bra poesi får en både att tänka och känna efter.

Men även om jag älskar poesi så kan jag inte påstå att jag är ”insatt”. Innan jag började skrivarlinjen brukade jag mest husera på sockerdricka.nu och läsa amatörpoesi. På skrivarlinjen har jag upptäckt fantastisk poesi av klassiska poeter, som Tranströmer, Ekelöf, Södergran, Åkesson m.fl. Och nu försöker jag på egen hand hitta bra, intressant poesi.

Jenny Wrangborg är en poet som jag har trillat över förut, när jag läste antologin Snart går vi utan er - brev till socialdemokraterna. Jag hörde henne för ett tag sen i radioprogrammet Tendens. Det handlade om klass och Jenny Wrangborg diskuterade och läste dikter.

Jenny Wrangborg är kallskänka och poet och hennes diktsamling Kallskänken handlar om arbetets villkor och verklighet. Kallskänken finns på soundcloud och jag kan verkligen rekommendera att ni lyssnar på den! Det är vackert, brutalt, uppgivet men också provocerande, aggressivt och kompromisslöst. Det ger upphov till tankar. Och känslor. Som poesi ska.

Homecomingqueen

Läser diktsamlingen Homecomingqueen av Anna Jörgensdotter och vet inte vad jag ska tycka. Den handlar om att växa upp.
Vissa dikter läser jag och tänker "Jaha" "Men Gud vad pubertalt" "Fan vad pinsamt" eller "Hur kan Albert Bonniers Förlag ge ut sånt här?". Ändå känner jag igen mig i mycket. Och läser vidare. Någonting har ju fått mig att gå och låna den här boken på biblioteket, någonting har ju fått mig att fastna.

Ur Leverpastej &  krigsminnen

Men herregud man har ju överlevt
Man sitter i sina krigsminnen
och finner ingen ordentlig anledning att vara stolt
Man blir inte intervjuad citerad
Det finns alldeles för många som du
som har överlevt
eller ska vi kanske kalla det
att bli vuxen

Fast man vill så gärna
välta ut sitt chockrosa hjärta
på ett rutigt anteckningsblock
Man vill så gärna
åtminstone tänka:
Bra jobbat!
Vara med på nån gala
Få ett litet pris 
och Håkan Hellström/The Ark
uppträder till ens ära

Eller i varje fall:
En dokumentärfilm
En refräng i en sång
En bakelse

Nån som skriver en lapp
lägger på kudden:
Fan va du är bra 

Stockholmsgata

Fan vad jag älskar Gunnar Ekelöf!

Stockholmsgata (Non Serviam 1945):

En enkel flicka
en annan stad 
och ett annat rum
i ett annat hus
där man aldrig bott
och andra hörn
där man aldrig stått
och aldrig väntat
på någon –

En enkel flicka
med annat språk
och en annan syn
på sitt enda liv –

Ett annat jobb
och ett annat namn
och andra gator att gå
andra gator att gå
andra gator att tänka på
om annat man aldrig
kan få –

Konsten att överleva en krock

Det är exakt en månad sen olyckan nu.

Passande nog visade Vetenskapens Värld i SVT2 filmen Konsten att överleva en krock ikväll. Den handlade om säkerhetsforskning, inom både medicin och teknik, som ska öka chansen att människor överlever bilolyckor (eller förebygga att olyckor ens händer). Jag tyckte att den var lite obehaglig att kolla på faktiskt, även om det nog inte är tänkt att den ska vara det.

Jag antar att det alltid kommer att kännas jobbigt att tänka på olyckan. Ibland kommer bilderna tillbaka så starkt. Jag kan fortfarande knappt fatta att det hände. Eller att det gick så pass bra, när det nu ändå hände. Ofattbart.


Efter någons död av Tomas Tranströmer (Klanger och spår 1966):

Det var en gång en chock
som lämnade efter sig en lång, blek, skimrande kometsvans.
Den hyser oss. Den gör TV-bilderna suddiga.
Den avsätter sig som kalla droppar på luftledningarna.

Man kan fortfarande hasa fram på skidor i vintersolen
mellan dungar där fjolårslöven ligger kvar.
De liknar blad rivna ur gamla telefonkataloger -
abonnenternas namn uppslukade av kölden.

Det är fortfarande skönt att känna sitt hjärta bulta.
Men ofta känns skuggan verkligare än kroppen.
Samurajen ser obetydlig ut
bredvid sin rustning av svarta drakfjäll.

Olyckspoesi

Jag sitter och läser poesi, ramlar över dessa rader och hajar till.

Ur dikten Ensamhet av Tomas Tranströmer (Klanger och spår 1966)

Här var jag nära att omkomma en kväll i februari.
Bilen gled sidledes på halkan, ut
på fel sida av vägen. De mötande bilarna -
deras lyktor - kom nära.

Mitt namn, mina flickor, mitt jobb
lösgjorde sig och blev kvar tyst bakom,
allt längre bort. Jag var anonym
som en pojke på en skolgård omgiven av fiender.

Mötande trafik hade väldiga ljus.
De lyste på mig medan jag styrde och styrde
i en genomskinlig skräck som flöt som äggvita.
Sekunderna växte - man fick rum där -
de blev stora som sjukhusbyggnader.

Man kunde nästan stanna upp
och andas ut en stund
innan man krossades.

Då uppstod ett fäste: ett hjälpande sandkorn
eller en underbar vindstöt. Bilen kom loss
och krälade snabbt tvärs över vägen.
En stolpe sköt upp och knäcktes - en skarp klang - den
flög bort i mörkret.

Tills det blev stilla. Jag satt kvar i selen
och såg hur någon kom genom snöyran
för att se vad det blev av mig.

Jag vet vem nobelpristagaren är!

Tomas Tranströmer får årets Nobelpris i litteratur. Det är nog första gången jag ens har hört talas om den som får priset. Det känns jävligt bra :D

Men jag kanske måste erkänna att jag inte känner till honom för att jag är så fantastiskt insatt i finkultur, utan för att han stod på litteraturlistan till poesipasset i skolan... Men ändå!

Ledig dag

Åh, vad skönt att det är röd dag idag. Ord kan inte uttrycka hur tacksam jag är. Jag dricker te och läser Journalisten. Sen ska jag nog fortsätta läsa Jorden de ärvde av Björn af Kleen som jag håller på med nu. Jag kanske till och med dammsuger eller gör något annat nyttigt.

Bara en vecka kvar av skolan. Jag har klarat mig igenom detta år, trots att det har varit oerhört tungt. Har haft problem både med motivationen och med hälsan. Men jag klarade det! Bara ett år till så är jag färdigutbildad journalist!

I sommar blir det några veckors jobb på Södra Sidan. Annars tänkte jag sola och bada och ladda batterierna.

Ränderna går aldrig ur

Har läst ut Ränderna går aldrig ur av Agnes Hellström. Tror inte det tog mig en vecka ens. Såå bra!

Har velat läsa den ända sen jag intervjuade Agnes Hellström för kårtidningen SODA. Tyckte hon var så jävla cool när jag träffade henne, jag började läsa hennes blogg efter det. Och nu har ju hennes bok kommit ut i pocket också så jag passade på att köpa den (som jag skrev om tidigare...).

Jag rekommenderar verkligen alla att läsa den. Dels är den jävligt bra skriven och man fastnar direkt. Men det är också en fascinerande historia som Agnes berättar. Om ett liv som de flesta av oss inte känner till. Och tänkvärd också. Om hur både hennes gamla hemstad, arbetarhålan Gimo, och överklassens Sigtuna kan vara precis lika inskränkta.
Personligen reagerar jag mer över att överklassfolket inte tycks förstå hur bra de har det, än att arbetslösa skyller på invandrarna.

Ur boken:
"Vad tycker du då?"
Lydia tvekar. "Den är lättläst och rolig, men väldigt orealistisk."
"Hur menar du?"
"Ja, den där lesbiska tjejen som är arbetare och har det så svårt. Jag köper det inte riktigt, såna där klasskillnader finns inte i Sverige längre."
Jag vett att jag en gång lovade mig själv att aldrig bjuda hem Lydia till Gimo. Men just nu känns det som om det vore en rätt bra idé att ta med henne dit. Eller det skulle räcka med Märsta, några kilometer bort.
"Du menar att alla har det lika bra som vi?"
Lydia drar koftan tätare kring sig. "Så himla bra har vi det faktiskt inte, jag vet inte varför du tjatar så mycket om det där?"
"Du kan ju inte på allvar mena att alla i Sverige har det så bra som vi?"
"Jo, det menar jag."

Det är så skrämmande absurt, men tyvärr tror jag att många i överklassen resonerar på det sättet. De vet helt enkelt inte hur de flesta i Sverige lever. Och de grundar sina val, tankar och politiska beslut på den verklighet som de känner till. Jag ser det som allvarligare eftersom de sparkar nedåt.

Som landstingsrådet Torbjörn Rosdahl som sa att priset på SL-kort har höjts med tre chipspåsar. För en familj med två tonårsbarn blir det 4800 kronor om året. Men det är ju småpotatis för någon som tjänar över 100 000 kronor i månaden, som Torbjörn. "Det vore orimligt om inte SL-kortet kostade lite mer. Jag har själv fått mer i plånboken" säger han till Stockholm City. Ja med din lön tjänar du säkert storkovan på jobbskatteavdraget Torbjörn. MEN DET BETYDER INTE ATT ALLA GÖR DET!

Sedan är såklart inte främlingsfientlighet heller okej, men jag kan förstå på ett annat sätt att människor letar efter en syndabock när deras liv försämras. De är redan offer och på ett sätt kan jag tycka synd om dem. Men jag kan inte tycka synd om överklasen. Och jag inte förstå varför de trycker ner andra eller tycker att de själva är så mycket mer värda.