Så känner jag nu om Araben av Pooneh Rohi som jag precis har läst ut. Möjligtvis något långsam (men det kan bero på att jag själv har blivit så otålig och inte läser som jag brukade), men ändå så stark. Det känner jag speciellt nu när jag har läst ut den. Bara "shit vad starkt". Den förmedlar en viss sorts sorg på ett så himla bra sätt. Inte övertydligt, men som något som alltid finns där och påverkar en. Och som skapar ett avstånd till de som kan leva som självklara. Det är svårt att förklara vad jag menar så jag antar att jag får ta till plattityder som "identitet", "mellanförskap" osv blablabla.
Alltså det är så himla sorgligt... hur många som kommer till Sverige verkligen förlorar all värdighet. Och de tänker att det i alla fall blir bättre för deras barn... Men mellanförskapet är liksom en egen sorts sorg.
Det är annorlunda för mig än för huvudpersonen i boken, hon var ju barn i Iran innan de kom till Sverige, hon har minnen av någonting annat, ett annat liv, som hon bytt bort för ett liv i Sverige. Hon vet vad hon har förlorat. För mig är det mer... den "andra sidan" av mig har ju så att säga aldrig existerat, eftersom jag är född och uppvuxen i Sverige. För mig är det mest sorgen över att aldrig någonsin få höra till på samma villkor i detta land. Samtidigt som jag verkligen inte har någonting annat att återvända till, eller ens drömma om. Jag vet ju inget annat. Det är lite samma som för huvudpersonen, men ändå inte.
Läs den. Här är några recensioner av boken som är betydligt mer genomarbetade än denna bloggtext, de kanske ger en bättre bild av vad Araben är för sorts bok.
En stilistiskt snygg historia om vilsenhet och identitetssökande (Litteraturmagazinet)
Araben (Bokblomma)
Rohi fångar exilens sorg och smärta (Svenska Dagbladet)
Asså jag önskar att jag hade skrivit Araben. Det är exakt den här sortens berättelser som Sverige behöver. Det är så sjukt att det ska ta så många generationer och innebära så mycket smärta, sorg och förnedring, detta att flytta till ett annat land, börja ett nytt liv någon annanstans. Det är så sorgligt just för att migrationen ofta är förknippad med drömmar om ett bättre liv.
