Tack för 2011, välkommen 2012!

Jaha, här kommer det obligatoriska nyårsinlägget.

Hur har 2011 varit? Sådär ärligt talat. Det första halvåret var bara skit. Jag var trött, less, sjuk och kände det som att jag satt fast. Som att mitt liv var slut.

Sedan blev det sommar och jag drog till västkusten och bestämde mig för att förändra saker och ting. Så jag gjorde slut med min kille och tog uppehåll från journalistutbildningen som krävt så mycket av min tid och energi. Av mitt liv.

Jag började skrivarlinjen på Sundbybergs Folkhögskola till hösten och mådde skitbra. Var helt hög på min nya frihet och känslan av att det var jag som bestämde över mitt eget liv och att vad som helst kunde hända. Så känner jag fortfarande och det är jag tacksam för.

Därför har andra halvan av 2011 varit så mycket mer värd än första halvan, även om det också har varit lite upp och ner. Som livet är. Var till exempel med om en bilolycka, blev grymt besviken på någon jag alltid trott var schysst, och den senaste tiden har jag även konsumerat osunt mycket alkohol. Men jag har hopp för 2012. Det känns riktigt bra det här!

Jag hoppas att jag skriver en bok och att jag kommer iväg till London till hösten. Jag hoppas att jag kommer att träffa en massa gulliga killar och ha massor med sex :) Kanske hoppas jag på att bli kär också, jag vet inte. Just nu trivs jag bra med att bara vara jag i alla fall!

Gott nytt år!

Stockholmsgata

Fan vad jag älskar Gunnar Ekelöf!

Stockholmsgata (Non Serviam 1945):

En enkel flicka
en annan stad 
och ett annat rum
i ett annat hus
där man aldrig bott
och andra hörn
där man aldrig stått
och aldrig väntat
på någon –

En enkel flicka
med annat språk
och en annan syn
på sitt enda liv –

Ett annat jobb
och ett annat namn
och andra gator att gå
andra gator att gå
andra gator att tänka på
om annat man aldrig
kan få –

Att sluta med julklappar är det bästa vi har gjort

Firat ännu en lugn och trevlig jul med släkten. Kollat på Kalle Anka, ätit god mat, umgåtts, spelat spel... Skönt.

Men det har inte alltid varit så. Förr var julen alltid skitstressig och det var alltid bråk. Tills vi kom på att "Hey, vi har ju inga barn i släkten längre, måste man verkligen köpa julklappar till ALLA?". Jag menar, jul är ju mycket barnens högtid. Men de yngsta i min släkt är jag och min syrra och vi är båda över 20 år, så det behöver inte vara något spektakel för vår skull. Och varför ska jag köpa julklappar till typ min mosters man? Han är 60 bast och kan själv köpa allt han vill ha.

Så vi började helt enkelt skita i julklappar för några år sedan och det är så SKÖNT. Jag har köpt två julklappar i år, till min syrra: presentkort på akademibokhandeln och presentlåda från The Body Shop. That's it. Och detta fixade jag i torsdags, två dagar innan jul. Ingen stress :D

Dessutom, alla klagar ju över hur ytlig, kommersiell och meningslös julen har blivit. Alla stressar ihjäl sig för att köpa en massa skit som ändå ingen behöver. Mer och mer varje år. Att lägga flera tusen kronor på julklappar är tydligen helt normalt. Ingen verkar tycka att det är kul egentligen, men alla gör det ändå. Fast man innerst inne vet att det viktiga med julen inte är hur många prylar man köper.

Konsten att överleva en krock

Det är exakt en månad sen olyckan nu.

Passande nog visade Vetenskapens Värld i SVT2 filmen Konsten att överleva en krock ikväll. Den handlade om säkerhetsforskning, inom både medicin och teknik, som ska öka chansen att människor överlever bilolyckor (eller förebygga att olyckor ens händer). Jag tyckte att den var lite obehaglig att kolla på faktiskt, även om det nog inte är tänkt att den ska vara det.

Jag antar att det alltid kommer att kännas jobbigt att tänka på olyckan. Ibland kommer bilderna tillbaka så starkt. Jag kan fortfarande knappt fatta att det hände. Eller att det gick så pass bra, när det nu ändå hände. Ofattbart.


Efter någons död av Tomas Tranströmer (Klanger och spår 1966):

Det var en gång en chock
som lämnade efter sig en lång, blek, skimrande kometsvans.
Den hyser oss. Den gör TV-bilderna suddiga.
Den avsätter sig som kalla droppar på luftledningarna.

Man kan fortfarande hasa fram på skidor i vintersolen
mellan dungar där fjolårslöven ligger kvar.
De liknar blad rivna ur gamla telefonkataloger -
abonnenternas namn uppslukade av kölden.

Det är fortfarande skönt att känna sitt hjärta bulta.
Men ofta känns skuggan verkligare än kroppen.
Samurajen ser obetydlig ut
bredvid sin rustning av svarta drakfjäll.

Back together, nytt bandprojekt!

Även denna lördag blev awesome och slutade på Harrys :) Firade Mïkkï Trash 21-årsdag med hennes systrar Janet och Josh, och några andra vänner.

En gång i tiden spelade jag i samma band som systrarna, ett hårdrocksband vid namn Slamshot Seduction. Vi var grymma och gjorde fett bra musik och hade jävligt kul ihop också, men av olika anledningar så klarade vi inte av att hålla ihop bandet.

Ett problem vi hade var att vi la alldeles för mycket energi på annat än musiken. Vi la enorm press på oss själva att vi skulle "lyckas" och försökte vara så professionella vi bara kunde ända från början. Detta tog bort en hel del av spelglädjen. Istället för att ha kul med bandet blev det lite som ett jobb. Det blev en väldigt negativ stämning och ingenting vi gjorde var bra nog kändes det som. Vi tjafsade ständigt och anklagade varandra för att inte ge allt.

Slamshot Seduction bildades också med en väldigt tydlig idé om vilka vi skulle vara, hur vi skulle se ut och hur vi skulle låta. Det var viktigt med image, vi skulle ha snygga bilder och rätt stil. Istället för att samlas som en grupp och se vad vi kunde åstadkomma gemensamt så var det som att vi alla skulle anpassa oss för att passa in i något slags koncept. Jag tyckte att det var jättejobbigt och att jag inte fick vara mig själv riktigt. Jag brukade tänka att om vi la energin på musiken istället för att tjafsa så skulle vi åstadkomma verkligt stora saker.

Men nu har vi hittat tillbaka till varandra igen! Nästa år börjar vi repa med ett nytt musikprojekt, The Putchis! Vi har redan jammat litegrann och förutom att det låter sjukt bra så är det jävligt kul också! Vi är också rätt så medvetna om de fel vi gjorde sist vi spelade ihop så den här gången ska vi se till att inte göra om dom misstagen. Det känns som att vi tar bort allt det som var dåligt med Slamshot i det här nya projektet och jag är så jävla taggad på att börja repa på riktigt! :D

Måste förresten tipsa om Josh blogg. Hon är bara 18 år men har redan kommit så långt. Är grymt imponerad av henne! När jag var 18 år var jag inte ens i närheten av hur klok och insiktsfull hon är idag.

Pop, pop, mera pop!

Otippat nog var soundtracket till den där vidriga helgen för två veckor sedan What The Hell med Avril Lavigne. Lyssnade på den som fan haha :)



Och nu är det den här låten som gäller



Jag är nog inne i en popperiod just nu. Även Kelly Clarkson och The All-American Rejects finns med bland mina toppartister på Spotify :P

Parteeeyyyy!

Är fortfarande på skitbra humör efter igår :D Hade så awesome kväll, var ute 21-05! Brukar nästan aldrig vara ute så sent, och det roliga är att inget var planerat, det var typ tänkt att vi bara skulle ta en öl... Älskar när sånt händer :D
Vi började på Söderkällaren, sen blev det Harrys och till slut Labbet.

Min bror var DJ på Labbet :)

Olyckspoesi

Jag sitter och läser poesi, ramlar över dessa rader och hajar till.

Ur dikten Ensamhet av Tomas Tranströmer (Klanger och spår 1966)

Här var jag nära att omkomma en kväll i februari.
Bilen gled sidledes på halkan, ut
på fel sida av vägen. De mötande bilarna -
deras lyktor - kom nära.

Mitt namn, mina flickor, mitt jobb
lösgjorde sig och blev kvar tyst bakom,
allt längre bort. Jag var anonym
som en pojke på en skolgård omgiven av fiender.

Mötande trafik hade väldiga ljus.
De lyste på mig medan jag styrde och styrde
i en genomskinlig skräck som flöt som äggvita.
Sekunderna växte - man fick rum där -
de blev stora som sjukhusbyggnader.

Man kunde nästan stanna upp
och andas ut en stund
innan man krossades.

Då uppstod ett fäste: ett hjälpande sandkorn
eller en underbar vindstöt. Bilen kom loss
och krälade snabbt tvärs över vägen.
En stolpe sköt upp och knäcktes - en skarp klang - den
flög bort i mörkret.

Tills det blev stilla. Jag satt kvar i selen
och såg hur någon kom genom snöyran
för att se vad det blev av mig.

A message to you Rudy

Something about reggae and ska music is just so very soothing.



Skönt.

Man kan för fan bli religiös för mindre...

Äntligen är november över. Av nån anledning finner jag tröst i det. Det har inte varit en bra månad. Den har faktiskt varit nästan overkligt sugig.

Det är nu snart två veckor sedan jag var med om en bilolycka. Jag är inte längre blå och svullen i ansiktet och min vän har kommit ut från sjukhuset med en bit höftben inopererat o fastskruvat i nacken.

Jag har tänkt massor på olyckan. Det finns också massor jag knappt ens vågat tänka på.
Typ att vi kunde ha dött. Våra liv kunde ha tagit slut där, lördag för två veckor sedan. Bara sådär. Fast man satt där livs levande i bilen med en massa tankar i huvudet så kunde allt ha tagit slut så fort. Utan den minsta hänsyn till allt vi har kvar att göra.
Eller så kunde min vän kunde ha blivit förlamad.
Men istället klarade vi oss alla undan med blotta förskräckelsen. Man kan för fan bli religiös för mindre.

Jag har tänkt att jag borde skriva någonting, jag ville gärna komma till någon ny insikt efter detta, typ att man ska värdesätta livet och vara glad och tacksam för det man ändå har osv.... Men jag orkar fan inte skriva någonting. Vet inte vad jag ska säga. Folk har redan frågat så mycket. Jag orkar inte.
Men man kan ju inte gå runt och tänka på döden hela tiden heller. Det räcker att bara leva.

Dessutom har jag blivit av med en vän, eller vad man ska kalla honom, den här månaden. Synd.

Men nu är det december. En ny månad, woho! Livet går vidare. Allt går över. Det blir alltid bättre. Snart är det dessutom ett nytt år.