Konsten att överleva en krock

Det är exakt en månad sen olyckan nu.

Passande nog visade Vetenskapens Värld i SVT2 filmen Konsten att överleva en krock ikväll. Den handlade om säkerhetsforskning, inom både medicin och teknik, som ska öka chansen att människor överlever bilolyckor (eller förebygga att olyckor ens händer). Jag tyckte att den var lite obehaglig att kolla på faktiskt, även om det nog inte är tänkt att den ska vara det.

Jag antar att det alltid kommer att kännas jobbigt att tänka på olyckan. Ibland kommer bilderna tillbaka så starkt. Jag kan fortfarande knappt fatta att det hände. Eller att det gick så pass bra, när det nu ändå hände. Ofattbart.


Efter någons död av Tomas Tranströmer (Klanger och spår 1966):

Det var en gång en chock
som lämnade efter sig en lång, blek, skimrande kometsvans.
Den hyser oss. Den gör TV-bilderna suddiga.
Den avsätter sig som kalla droppar på luftledningarna.

Man kan fortfarande hasa fram på skidor i vintersolen
mellan dungar där fjolårslöven ligger kvar.
De liknar blad rivna ur gamla telefonkataloger -
abonnenternas namn uppslukade av kölden.

Det är fortfarande skönt att känna sitt hjärta bulta.
Men ofta känns skuggan verkligare än kroppen.
Samurajen ser obetydlig ut
bredvid sin rustning av svarta drakfjäll.