Om manshat – det finns ingen "riktig förtryckare" därute

Jag hade en diskussion om manshat med några vänner och kom på en liknelse: Om feminismen vore en antirasistik demonstration så vore manshatet AFA.

Liberala ledarskribenter kallar nazistattacker för extremistbråk och skäller på vänstern för att de går i samma demo som AFA (och på feminister för att de är manshatare) istället för att kriga mot det verkliga problemet – rasismen (eller patriarkatet). Men allt hat och allt våld är inte lika ondskefullt. Man måste få använda självförsvar och man måste få reagera med hat mot förtryck utan att bli kallad "lika god kålsupare" som förtryckarna. (Nazister mördade 14 pers mellan 1999 och 2009. Vänsterextremister noll.)

"Men hur kan man hata halva världens befolkning? De flesta killar är ju schyssta." 

Man ser ofta detta när det gäller såväl feminism som antirasism: idén om en "riktig förtryckare" som finns därute någonstans. En irrationell, ond person som bara vill förstöra. För vi andra, det stora flertalet, är ju goda och snälla.
(Såväl antirasister som feminister uppmanas ofta att lägga sin energi på "det riktiga", då ofta i meningen det allra grövsta, förtrycket. Som om det vore okej med bara lite förtyck.)

Men patriarkatet och rasismen är samhällsstrukturer som är större än enskilda individer. De är inte begränsade till några enstaka taskiga personer (kvinnoförtryckare, rasister), utan vi är alla med och upprätthåller dessa strukturer. Man behöver inte vara värsta svinet för att vara en kvinnoförtryckare (eller "rasist" för att bete sig rasistiskt), kvinnoförtryck är tvärtom väldigt vanligt och något som de allra flesta, alltså även "schyssta killar", sysslar med. Det är inbakat i samhället. Därför reagerar vissa ibland med hat mot män – eftersom i princip alla män förtrycker kvinnor.

Men som Fanny Åström skriver:

"Manshat för mig är inte hat mot alla individuella människor som råkar vara män, utan det är hat mot det specifikt manliga, alltså hat mot män som män...
Män har genom hela mitt liv utsatt mig för förtryck då de utövat maskulinitet. Detta förtryck har internaliserats in mig, jag har trott att det är jag som är värdelös och förtjänar förtrycket. När jag insett att så inte är fallet så blir svaret att istället vända avskyn mot förtryckarna...

Klart man kan hata män utan att för den sakens skull hata individerna. Lika mycket som man kan hata sin chef. Det betyder ju sällan ett hat mot chefen som person, utan snarare i egenskap av chef.

Var skulle vi ens vara utan manshat? Jag är rätt säker på att kvinnorna som kämpade för de rättigheter vi idag tar för givna bar på ett glödande hat. De tänkte knappast "Det är ju olyckligt att vi lever i ett samhälle där vi är totalt rättslösa, men de flesta män är ju snälla egentligen. Vi får inte anklaga dom för hårt för sakernas tillstånd för då blir de kanske lite ledsna i ögat". Nej. Kamp och konflikt är det som driver samhället framåt så hata på bara.