Saken är den att jag kände mig typ... provocerad? Jag vill inte presentera mig med "mitt" pronomen (min könsidentitet). Lika lite som jag vill presentera mig med min sexuella läggning eller etniska bakgrund. Jag tyckte att det kändes väldigt olustigt. Jag antar att avsikten med en presentationsrunda med pronomen var att ingen senare skulle behöva känna sig obekväm på grund av att ha blivit felkönad, men jag tyckte ärligt talat mest att det kändes skitnödigt.
Jag pratade med två vänner om detta på vägen hem från festen och de kom med intressanta poänger. En av dem sa att den här personen kanske bara ville visa hänsyn och inte riskera att felköna någon. Jag tror dock att den här personen bad oss alla att presentera oss med pronomen för sin egen skull snarare än av hänsyn och omtanke om oss andra – hen ville bli refererad till som just hen, eller den. Och istället för att tala om detta för oss om vi nu skulle råka felköna så skulle vi alla presentera oss med pronomen.
Jag vet inte om tanken är att det ska vara frigörande att få definiera sig själv först osv, men jag tycker som sagt bara att det känns olustigt att behöva presentera mig med kön. Som om detta vore en viktig del av vem jag är, det första en ny bekantskap måste veta. Istället för att bara få vara människor, personer, så skulle vi alla kategorisera oss. Ja jag vet att vi via språket kategoriserar varandra hela tiden, och att det fram tills ganska nyligen, var omöjligt att prata om en person utan att samtidigt tala om vilket kön den tillhör. Jag förstår att det finns en poäng i att ifrågasätta detta och jag tycker att hen är ett jättebra ord.
Men trots detta konstanta kategoriserande med språket så upplever jag inte att det har lagts någon större vikt vid kön. Det har (oftast) varit (relativt) neutralt. Jag har via språket förstått att jag oftast uppfattas som kvinna. Jaha liksom. Jag skulle däremot aldrig komma på tanken att be andra att referera till mig som kvinna. Så om jag ska välja ett pronomen... alltså för mig är pronomen någonting som andra använder för att prata om mig, och det talar om hur de uppfattar mig. Jag kan inte välja eller bestämma hur de ska uppfatta mig. Jag väljer inte ett pronomen, jag är inte ett pronomen. Jag är en person.
Och som en av mina vänner sa på bussen hem, lär man känna någon så får man väl reda på den personens könsidentitet så småningom. Är det verkligen någonting man måste fråga en främling om första gången man träffas? Hur frigörande är det att vara så fixerad vid kön? Vad är skillnaden mot det vanliga språkbruket då kan man undra? Personen på festen bad ju fortfarande om fack för att kunna stoppa in oss i, för att det tydligen fortfarande är omöjligt att tänka på eller prata om en person utan att referera till dens kön.
Hur tänker ni kring detta? Be nya bekantskaper att presentera sig själva med pronomen, bra eller anus?
Bild från Wikipedia
Jag har också funderat en del på den här händelsen. Jag håller med dig om att det kändes krystat i situationen, samtidigt kan jag inte påstå att jag tyckte att det var... fel. Anledningen till varför kön blir så oviktigt för exempelvis dig och mig är antagligen för att vi är cis, inte har eller har haft eller kommer få några problem med vårt eller andras förhållande till vårt kön. Jag tolkade situationen delvis som att hen ville presentera sig själv på ett sätt som uteslöt obehagliga interaktioner för personen under kvällen, vilket jag förstår, och samtidigt öppna upp för möjligheten att någon annan i sällskapet att enkelt presenteras som queer. Det blev krystat, det ÄR krystat, men för mig är det helt okej om det hjälper någon där. Jag tyckte nästan att användandet av "den" eller att folk svarade "det spelar ingen roll" var mer intressant. Det är klart det spelar roll. Jag tror att större delen av sällskapet, cis-kvinnor till majoritet, skulle reagerat om de tilltalades som en han eftersom det inte stämmer in på deras bild med sig själva. Inte för att de lägger någon värdering i det, utan för att det inte stämmer in. You get my point amidst these ramblings?
SvaraRadera