West Coast Riot

Festivalens bästa: Rancid och Anti-Flag.

Rancid var århundradets spelning, hela anledningen till att jag åkte till Göteborg, och jag stod längst fram (men kunde tyvärr inte ta några bilder där pga trycket från de bakom). Det var magiskt, underbart, fantastiskt. Alla på festivalen var i princip där för att se dom och det var drag som på ingen annan spelning. De spelade längst av alla band på festivalen, nästan två timmar, men det kändes som ett ögonblick. Jag hade lätt kunnat stå där i två timmar till! När spelningen var slut fick jag ett plektrum av Lars :D

Anti-Flag var också fett för de bjöd verkligen på sig själva på scen. Sista låten flyttade de ner trumsetet i publiken! Det var också så underbart att det märktes att det här inte är ett vanligt band, bara till för att underhålla. De har ett budskap och en djupare mening som de tar på största allvar. De fick hela publiken att kännas som en enda stor gemenskap och en kraft att räkna med.

Men trots att jag har varit skittaggad på West Coast Riot i flera månader, och fick alla mina förväntningar uppfyllda så kommer här lite kritik mot festivalen: Sexton band spelade, men bara EN ENDA kvinna fick plats på scen. Och inte en enda fittfödd person. Det är faktiskt skandal.

Dessutom var medelåldern på banden rätt hög. Arrangörerna har faktiskt gjort ett riktigt dåligt jobb med att få till blandning och variation bland de som spelade. Inte för att jag är missnöjd med festivalen i och för sig, men jag tycker ändå att man kanske hade kunnat stryka några av gubbarna för att göra plats för kvinnor och yngre förmågor. Punken ska väl inte vara en musikstil som bara nostalgiskt blickar bakåt.

Anti-Flag

Alonzo & Fas 3

Rancid