Jag läser Alltings början av Karolina Ramqvist. Så fin känsla i boken, älskar den. Om att vara ung, och om Stockholm. Jag har verkligen noll gemensamt med Saga i boken, men det är just det där med att vara ung som Ramqvist har fångat så fint. Och Stockholm, älskade hatade Stockholm, har hon också fångat. Och 90-talet.
Ja det är alltså därför jag håller på och svamlar om ålder, på grund av boken. Eller, svamla om ålder kan jag väl göra ändå, men liksom, varje gång jag läser i boken så infinner sig en viss känsla...
Kanske inte alls var åtta år sen förresten, jag minns inte när det var, bara att jag var nitton. Jag kanske var nästan tjugo. I såna fall är det ju snarare sju år sedan.
Fan det känns som ett annat liv alltså. Ibland kommer det för mig grejer jag gjort, platser jag varit på etc... Och det är bara så jävla långt bort. Så jävla längesen var det inte ändå? Men det ligger så långt borta, det händer så mycket, allting förändras så snabbt. Därför kan typ 5 år kännas som en hel livstid. Och ändå kan man ha så klara minnesbilder, som lyser upp ens sinne som blixtar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar