Jag ville också vara en hästtjej

Grej som alltid gör mig lite melankolisk: hästtjejer. Jag har en kompis som har varit hästtjej i hela sitt liv, hon har nyligen köpt en egen häst och hästar är typ hennes största intresse. Jag undrar om det alltid kommer att finnas kvar en liten liten bitterhet i mig för att jag så gärna ville rida som barn men inte fick eftersom vi inte hade råd? Hästtjejer var, och är, så ouppnåeliga. De var allt jag ville vara... vanliga vita tjejer från vanliga välmående medelklassfamiljer.

Ridning är en aktivitet för de välbeställda och det kanske är löjligt men det skaver än. Och det kommer de aldrig att förstå. Och så bildas den här klyftan mellan mig och dom som jag egentligen inte vill ha där, men jag kan inte rå för det. Och jag känner mig som en dålig person för att jag liksom inte kan med dom där människorna. Fast jag egentligen inte vill något hellre än vara med i deras trygga fina medelklassbubbla.

Bild snodd från Sveriges Radio och programmet Barnen om hästflickor.