Att bry sig eller inte bry sig...?

Sedan jag var i yngre tonåren har jag varit intresserad och engagerad i politik och samhällsfrågor. Det började med det för mig självklara ”De som har mer betalar mer”. En längtan efter jämlikhet, rättvisa, frihet och demokrati, en dröm om ett samhälle där alla individer ges möjlighet att utveckla sin fulla potential och ingen blir förtryckt eller utnyttjad av någon annan.

Sedan slutade jag med politiken (i vart fall partipolitiken), av flera olika anledningar: Det var inte coolt, jag fick skit från alla (från både höger och vänster), jag sågs inte som en engagerad individ utan som en representant för en viss organisation/ideologi och jag förutsågs allid vara på debatthumör, ständigt ifrågasatt.

Jag blev trött på att alltid vara den jobbiga, trött på att alltid vara så mycket smartare och mer påläst än de flesta jag ens försökte diskutera nånting med, och trött på att inte få stå för mig själv.

Det är coolt att inte bry sig. Och skönt. Förra året var jag så trött, jag orkade inte. Jag fattade ett aktivt beslut att tänka mer på mig själv, att inte ta all världens problem på mina axlar. Lägga politiken på hyllan, en gång för alla. Jag behövde det, och det har varit skönt att kunna säga att jag inte bryr sig. Ingenting händer ändå, och så länge man har turen att vara frisk, ha ett arbete eller en utbildning att gå till och någonstans att bo, så klarar man ju av att leva sitt liv vilka idioter som än styr för tillfället.

Det är kanske fegt och osolidariskt att tänka så, det är kanske att ge upp. Jag beundrar folk som orkar fortsätta bry sig, som Elin Grelsson Almestad eller de som driver bloggen Skulden är inte min. Men det är så himla skönt att bara behöva ta hand om sig själv och sitt eget lilla liv. Att vara engagerad kräver så otroligt mycket tid och energi.

Men på senaste tiden har det börjat bubbla i mig igen. Av frustration, av ilska. Samhället är på många sätt så mycket värre nu än när jag var tonåring och politiskt aktiv. Jag tänker framförallt på hur kallt samhällsklimatet har blivit. Hur främlingsfientligheten åter har blivit rumsren, hur samhället inte längre är ett gemensamt projekt utan att var och en nu ska se efter sitt eget hus. Hur politikerna har övergivit idén om ett jämlikt och rättvist samhälle, idén som människor i flera generationer före oss har kämpat för.

Och jag kan inte låta bli att bli förbannad. Jag vet att jag vill göra nåt, jag vet bara inte hur... Och jag är rädd för att bli sådär utbränd och uppgiven igen, att känna att jag bara kämpar och kämpar och bryr mig alldeles för mycket, men att ingenting ändå händer.