Min bästa tid i livet (hittills) är nu. Kanske har jag haft tur. De svårigheter jag har gått igenom har gjort mig till en bra person. Jag är faktiskt det! Snäll, ödmjuk, ärlig, bryr mig om andra... Det har inte varit så svårt för mig att bli vuxen och jag klarar mig bra. Det känns som att jag är rustad, att jag står på en bra grund trots allt.
Och man vill väl hellre ha sina svårigheter i barndomen, bakom sig, än nu? Tänk om man hade haft en bra uppväxt och livet plötsligt slog till en med full kraft i 20-årsåldern, hur fan skulle man klara av det? Just nu har jag faktiskt inte några direkta problem. Har fått perspektiv. Livet är så otroligt komplicerat.
Kanske hade jag rent av tur i tonåren också? Att jag inte förlorade oskulden för tidigt, inte började med droger... så mycket som hade kunnat gå fel. Kanske är jag en stark person after all. Det är kanske därför jag har överlevt relativt helskinnad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar