Man kan för fan bli religiös för mindre...

Äntligen är november över. Av nån anledning finner jag tröst i det. Det har inte varit en bra månad. Den har faktiskt varit nästan overkligt sugig.

Det är nu snart två veckor sedan jag var med om en bilolycka. Jag är inte längre blå och svullen i ansiktet och min vän har kommit ut från sjukhuset med en bit höftben inopererat o fastskruvat i nacken.

Jag har tänkt massor på olyckan. Det finns också massor jag knappt ens vågat tänka på.
Typ att vi kunde ha dött. Våra liv kunde ha tagit slut där, lördag för två veckor sedan. Bara sådär. Fast man satt där livs levande i bilen med en massa tankar i huvudet så kunde allt ha tagit slut så fort. Utan den minsta hänsyn till allt vi har kvar att göra.
Eller så kunde min vän kunde ha blivit förlamad.
Men istället klarade vi oss alla undan med blotta förskräckelsen. Man kan för fan bli religiös för mindre.

Jag har tänkt att jag borde skriva någonting, jag ville gärna komma till någon ny insikt efter detta, typ att man ska värdesätta livet och vara glad och tacksam för det man ändå har osv.... Men jag orkar fan inte skriva någonting. Vet inte vad jag ska säga. Folk har redan frågat så mycket. Jag orkar inte.
Men man kan ju inte gå runt och tänka på döden hela tiden heller. Det räcker att bara leva.

Dessutom har jag blivit av med en vän, eller vad man ska kalla honom, den här månaden. Synd.

Men nu är det december. En ny månad, woho! Livet går vidare. Allt går över. Det blir alltid bättre. Snart är det dessutom ett nytt år.