söndag 3 juli 2011

Min relation till Kent

Jag är just nu med om en ganska chockartad upplevelse: lyssnar på Kent och tycker att det är helt ok. Det har aldrig hänt förut! Kent sägs ju vara ett band som man antingen hatar eller älskar. Jag brukade vara en av dem som verkligen hatade Kent.

Under högstadiet var Kent väldigt populära i min klass. Jag tyckte bara att deras musik var melankolisk och smetig på ett dåligt sätt. Och att texterna var totalt meningslösa och sångaren verkade inte ens själv ta dem på allvar. Musik att bli nedstämd av, för folk som inte tar tag i sina liv utan bara sitter och deppar. Varför ska man lyssna på något sånt?
Jag var på musikläger med två kompisar som ville lyssna på Vapen & Ammunition hela tiden (medan jag ville lyssna på Does this look infected med Sum 41). Jag ville bara kräkas. Så höll det på i flera år. Kent var bajs. Och att kalla dem för rockband ett skämt. (Det har dock alltid funnits enstaka låtar med Kent som jag har tyckt om, till exempel Gravitation som jag spelade med en kompis när jag höll på att lära mig spela gitarr.)

Sedan var jag tillsammans med en kille i gymnasiet som älskade Kent. Så då lärde jag mig att lyssna på dem. Jag gick från att hata dem till att varken tycka att de var särskilt bra eller dåliga. De var relativt neutrala och jag behövde inte lyssna på eller engagera mig i musiken, men jag kunde i alla fall vistas i ett rum där det spelades Kent. Framsteg!

Och nu vet jag inte vad som har hänt. Antar att jag har vidgat min musiksmak ytterligare till emo och olika former av alternativ rock och att det är därför jag kan tycka att de går an. Jag kan ha respekt för att de kallas Sveriges största rockband då de ändå har något helt eget. Hatar dock fortfarande indie.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar