Ränderna går aldrig ur

Har läst ut Ränderna går aldrig ur av Agnes Hellström. Tror inte det tog mig en vecka ens. Såå bra!

Har velat läsa den ända sen jag intervjuade Agnes Hellström för kårtidningen SODA. Tyckte hon var så jävla cool när jag träffade henne, jag började läsa hennes blogg efter det. Och nu har ju hennes bok kommit ut i pocket också så jag passade på att köpa den (som jag skrev om tidigare...).

Jag rekommenderar verkligen alla att läsa den. Dels är den jävligt bra skriven och man fastnar direkt. Men det är också en fascinerande historia som Agnes berättar. Om ett liv som de flesta av oss inte känner till. Och tänkvärd också. Om hur både hennes gamla hemstad, arbetarhålan Gimo, och överklassens Sigtuna kan vara precis lika inskränkta.
Personligen reagerar jag mer över att överklassfolket inte tycks förstå hur bra de har det, än att arbetslösa skyller på invandrarna.

Ur boken:
"Vad tycker du då?"
Lydia tvekar. "Den är lättläst och rolig, men väldigt orealistisk."
"Hur menar du?"
"Ja, den där lesbiska tjejen som är arbetare och har det så svårt. Jag köper det inte riktigt, såna där klasskillnader finns inte i Sverige längre."
Jag vett att jag en gång lovade mig själv att aldrig bjuda hem Lydia till Gimo. Men just nu känns det som om det vore en rätt bra idé att ta med henne dit. Eller det skulle räcka med Märsta, några kilometer bort.
"Du menar att alla har det lika bra som vi?"
Lydia drar koftan tätare kring sig. "Så himla bra har vi det faktiskt inte, jag vet inte varför du tjatar så mycket om det där?"
"Du kan ju inte på allvar mena att alla i Sverige har det så bra som vi?"
"Jo, det menar jag."

Det är så skrämmande absurt, men tyvärr tror jag att många i överklassen resonerar på det sättet. De vet helt enkelt inte hur de flesta i Sverige lever. Och de grundar sina val, tankar och politiska beslut på den verklighet som de känner till. Jag ser det som allvarligare eftersom de sparkar nedåt.

Som landstingsrådet Torbjörn Rosdahl som sa att priset på SL-kort har höjts med tre chipspåsar. För en familj med två tonårsbarn blir det 4800 kronor om året. Men det är ju småpotatis för någon som tjänar över 100 000 kronor i månaden, som Torbjörn. "Det vore orimligt om inte SL-kortet kostade lite mer. Jag har själv fått mer i plånboken" säger han till Stockholm City. Ja med din lön tjänar du säkert storkovan på jobbskatteavdraget Torbjörn. MEN DET BETYDER INTE ATT ALLA GÖR DET!

Sedan är såklart inte främlingsfientlighet heller okej, men jag kan förstå på ett annat sätt att människor letar efter en syndabock när deras liv försämras. De är redan offer och på ett sätt kan jag tycka synd om dem. Men jag kan inte tycka synd om överklasen. Och jag inte förstå varför de trycker ner andra eller tycker att de själva är så mycket mer värda.